Aftonbladet – 1 december 1857, sida 1

STOCKHOLM den 1 Dec. Under den uärvarande bekymmers.wnama finansiella ställningen hör man öfverallt Aen frågan framkastas: hvad är att göra för det ondas häfvande eller lindrande? Vi ha haft tillfredsställelsen omförmäla de bemödanden, hvilka såväl härstädes som i Göteborg blifvit gjorda å affärsmännens sida, för att med samlad kraft möta stormen samt i någon mån, och så vidt på dem kunde am komma, afvända dess svåraste härjningar. Att dessa bemödanden likväl icke äro tillfyllestgörande, ligger redan för öppen dag och kommer säkerligen också att än yttefligare visa sig. Vi uttalade också redan för flera: dagar sedan deu öfvertygelse, att hvarken de: nyssnämda eller några andra åtgärder skulle: förmå med ens undanrödja alla svårigheter. Klart är likväl, att intet till buds stående medel bör lemnas obegagnadt för att, så vidt sig göra låter, lindra och afvända de sorgliga följder den nuvarande krisen hotar att medföra. Naturligtvis: förspörjas under dessa omständigheter från många håll önskningar och förhoppningar om det allmännas. mellankomst. Å, en annan sida ropas åter med mycken bitterhet mot-all inblandning; från statens sida till: förmån för jobbers,. Förfäktarne af.den sistnämda åsigten ha också enligt vårt förme-nande: alldeles: rätt. Staten har ingen pligt att. vidtaga åtgärder för: att hålla på benen en och annan vinglare, för att möjligen några veckor: eller : månader uppskjuta bankrutter, som förorsakats : af ett tanklöst. kanske bedrägligt anlitande af en sig lätt .erbjudande kredit, i ändamål. måhända förnämligast, att kunna föra ett! yppigt: och slösaktigt lefnadssätt. Men för att besvara frågan; huruvida det allmänna nu bör på något sätt mellankommas torde det vara nödigt att göra sig reda för huruvida det i sjelfva verket är endast vinglare och jobbers, som i denna stund hotas: af penningkrisen, eller om icke vid närmare: påseende några sådana intressen här stå på spel; sonv: verkligen förtjena att af det allmänna-behjertas. : Vitro för vår del; att detta-senare nu är förhållandet, och att man ganska mycket misstager sig om man tror, att det endast är ett större eller mindre antal vinglare, som råkat i förlägenhet och hotas med ruin. Det är olyckligtvis alltför väl bekant, att förlägenheten sträcker sig äfven till en mängd redbara. affärsmän, söm hårdt drabbas af deinträffade omstörtningarna i alla affärsförhållanden. Ingen förnuftig menniska lärer väl vilja tillvita sådana affärsmän såsom ett fel. att de inlåtit sig på och deltagit uti dessa företag och anläggningar, ett de främjat denna stora industriella utveckling och verksamhet; som man så gerna, äfven från tronen och tribuneny åberopar, då man vill skildra landets! blomstrande ställhing -eller: ådagalägga dess förmåga att bära de bördor man önskar pålägga detsamma. Men mången torde ännu göra den invändningen, att dessa affärsmän bort se sig bättre för, att de ej bort flyga högre än: vingn burit, och att, om de nu gå öfver änå, är detta visserligen. ganska ledsamt, men intresserar föga eller intet det allmänna. Man skulle -känske i viss mån ha rätt äfven häri; om det nemligen icke nu en gång kommit derhän, att den moderna samhällsutvecklingen knutit. den ena medborgareklassens intressen fäst vid de öfrigas uti en enda oafbruten kedja, så att det slag, som träffar en af dess länkar kännes, i mer och mindre mån äfven genom alla de öfriga. För att tydliggöra detta, behöfva vi endast hänvisa till för handen varande förhållanden. De affärsmän, som nu i första rummet känna inflytandet af finanskrisen, äro egare eller förlagsmän till ett stort antal industriella etablissementer och anläggningar. De nödgas af bristen på rörelsemedel afbryta sin verksamhet; de mest blottstälda tvingas till konkurs. Hvad blir nu följden häraf? Jo de verk och anläggningar, som de egt, eller för hvilkas bedrifvande de förskjutit penningar, måste afstanna, alla der anstälda arbetare blifva afskedade och komma att sakna sysselsättning och således äfven bröd. Svårligen lärer man vilja påstå, att det för det allmäna eller för någon enda medborgareklass kan vara likgiltigt, om tusentals arbetare i olika delar-af landet med ens se sig beröfvade allt tillfälle till utkomst för sig och sina familjer. Ingen torde väl heller vilja bestrida, att det för det allmänna jär nyttigare och bättre att söka så vidt möjligt förebygga det sådant inträffar, än att sedermera, då hungersnöden redan trädt in i arbetarens boning, söka lindra dess fasor genom allmosor, utdelade af fattigvården. Det torde således vara temligen klart, att ställningen verkligen är sådan, att det allmänna bör, så vidt möjligt, bidraga till afböjande af de hotande vådorna, och att det här, såsom alltid, måste vara nyttigare att stämma i bäcken än i ån. ; ; Men denna fråga afgjord, återstår sättet häri det ållmänna kan och hör imorina till