Aftonbladet – 28 november 1857, sida 2

såsom öfvergångsmoment till en högre har sin stora. betydelse i den menskliga utvecklingens kedja. Arbetet är fördeladt i fyra perioder. Den första, från kristendomens införande i Norge intill 1152, framställer den norska kyrkans tidigaste utveckling. Den andra, från erkebiskopsstolens upprättande i Nidaros 1132 till konung Håkan Håkanssons och erkebiskop Einars död 1263, framställer den romerska hierarkiens insteg i Norge och den hierarkiska kyrkoordningens raska framsteg. Den tredje, från 1263 till digerdödens upphörande 1350, framställer den hierarkiska kyrkoordningens förnämsta blomstringstid. Den fjerde ändtligen, från 1350 till norska kyrkans reformation 1537, skildrar kyrkordningens förfall och förebuden till denna stora religiösa omhvälfning. : Att statshistorien härvid tillika intager ett betydande rum, har otvifvelaktigt varit nödvändigt till följd af den nära förbindelse, hvaruti kyrka och stat ännu stå till hvarandra. Dock intager statens historia här ett vida mindre omfattande rum än uti Reuterdahls med år 1389 afslutade arbete: Svenska kyrkans historia. Det rum, som statens historia uti hr Keysers arbete innehar, är likväl icke ett sådant, att det ej gör det fullt motsvarigt sin titel. Här är icke rätta platsen för en historisk detaljkritik öfver ett dylikt arbete; vi. sakna för öfrigt dertill både tid och nödigt utrymme. Från en betraktelse kunna vi emellertid med anledning af detta anmälda -arbete icke afhålla oss. Den kristendom, hvilken infördes hos Skandinaviens folk och redan förut blifvit införd hos samtlige de .germaniska och andra stammar, som hade inkräktat det gamla romareväldets ruiner, var visserligen icke till alla delar densamma som den, som at apostlarne och deras närmaste efterföljare blifvit förkunnad. Dess yttre. ställning var ej densamma. Den fordom smädade och förföljda kristendomen hade, redan innan de götiska folken begynte inkräkta på det romer. ska väldets område, öfvergått till hela romerska rikets statsreligion, och fick snart uti påfven ett särskilt jordiskt öfverhufvud. En mäktig och imponerande kyrklig ordning, som blifvit omfattad af hela folk. ja, utaf denna tids mest betydande folk, hade redan gjort sig gällande, innan några kristna missionärer gingo ut till de aflägsnare Germaniens och Nordens folk. Och de, som utgingo, gingo mestadels understödde af påfven eller andra mäktiga potentater. De vände sig icke, likt kristendomens första förkunnare, till hela den stora mängden, utan framförallt till konungarne och. de mäktiga. Ja, konungarne sjelfva togo sig icke sällan an det stora omvändelseverket, görande sig till ett slags missionärer och predikande kristendomen ej blott genom ordet, utan genom svärdet. Så Carl ten svore nussavbsarnv, -.å Erik den Nelige hos finnarne. På enahanda sätt gingo ock icke sällan de furstar tillväga, som hade omfattat kristendomen, för dess befordrande hos sina egna folk. Enkannerligen var detta förhållandet i Norge. Sålunda förmäles om Olof Tryggvason, att, då han hade försäkrat sig om de Vikska (Bohuslänska) höfdingarne, framkom han tidigt (år 996) med sitt kristendomspåbud, och den största delen af allmogen rättade sig utan motstånd efter höfdingarne; de gensträfviga blefvo tvungna med stränghet; de värsta ihjelslagna, lemlästade eller drifna ur landet,. På samma sätt genomtågade han nästan hela riket, och gaf öfverallt folket att välja mellan kristendom eller strid. Men bönderna kände sig för svaga till motstånd och omottogo dopet,. På icke mindre hårdhändt sätt gick Olof den helige till väga för utrotandet af den på hans tid ännu gqvarvarande hedendomen. Af dem, som icke ville bortlägga hedendomen, dref han somliga bort ur landet, på andra lät han afhugga händer och fötter eller utglinpa deras ögon, andra lät han hänga eller halshugga; men ingen lemnade han ostraffad, som icke ville tjena Gud, Så förfor han mot hög och ringa. En kristendom, som på sådant sätt inplantades, kunde väl icke intränga djupt i folkets sinnen och fvertygelse, Emellertid förfelade hon dock icke att efterhand bära några frukter till att mildra de råa sederna samt inskärpa tukt och lä lig ordning. Så fjerran ifrån sin urs sprungliga renhet denna kristendom än var, var hon dock bättre än den gamla Asaläran, ja, säkerligen icke alldeles Marplig för fölken, på den kulturgrad hvarpä de då befunno SIG. J På likartadt sätt som kristendomen från början blifvit predikad, blef. hon ock upprätt. hållen. Hot, böter, förnekelse af kyrklig be. grafning samt åtskilliga andra stadgade straff för öfverträdelser af kyrkans bud kommo äfven bärvid kristendomens predikan till hjelp. Så var ibland anpat stadgadt, att hvarje kristen, vare sig man eller qvinna, som hade kommit ill en viss ålder, skulle skrifta alla sina synler för sin sockneprest minst en gång om iret och uppfylla den kyrkobot, som blef pålagd. Sammaledes skulle hvar och en påsken itminstone mottaga den heliga nattvardens sakrament, så framt han icke till följd af sin sockneprests råd fann sig befogad att derifrån .fhålla sig någon tid. Försummades detta, kulle han utstötas ur kyrkan och beröfvas syrklig begrafning. Naturligtvis blefvo i första rummet presterna sjelfva och deras priilegier omhägnade, och genom öfverlägsenreten i sin bildning, såsom de enda skrifkunrige, hade de under medeltiden heller icke värt att tillvinna sig vördnad och förmånsz ättigheter vare sig af konungar eller. folk, mellertid just öfvermåttet af dessa förmånsättigheter samt af den exklusiva ställning, varuti kleresiet var satt, kunde genom sitt vissbruk ej annat än efterhand öppna alla inkandes ögon för de brister och svaghe:er, hvarmed det katolska prestadömet var be, väftadt, samt undergräfva tron f de predisade lärornas ofelbarhet. Så för ereddes det samla påfvedömets fall och reformationens ins teg. En ny epok i de kristna folkens odling nträdde nu. Emellertid blef ännu det gamla