atven denna predikan vore en ren aterspegling af evangelium? NEJ, säkerligen icke, och härklyfverier skulle ej tryta honom. Hvarföre skulle det svenska presterskapet, som är instinktmässigt underkastadt denna sjelfbevarelselag som beherrskar korporationerna så väl sor; individerna, hvarföre skulle det, i sitt bedömande af saker som röra det så nära, var. mindre tillgängligt för menskliga svagheter och passioner, än de katolska presterna, de musulmanska presterna, de judiska rabbinern: och de protestantiska presterna äro och hafva varit? ; Men vi behöfva ej uppehålla oss med at framlägga bevisen. Hvad anglikanska prester skapet gör i Storbritannien, hvad katolska presterskapet gör eller försöker att göra i Spanien, Österrike, Piemont, Belgien och till och med i Frankrike, den skicklighet hvarmed de: svenska presterskapet låtit reformförslaget stranda, utvisar ej: allt detta faran af de officiella kyrkorna? Säger oss ej allt detta at: de nyare samhällena ej hafva några fruktansvärdare motståndare, än dessa mäktiga korporationer, som tillvälla sig uteslutande rätt ati föra Guds talan, att tolka hans domar och yripa hans rättvisa i förväg? Är ej grefv: Hamilton, i likhet med oss, öfvertygad, att d ständer, hvilkas president han är, ej -skulk vågat neka styrelsen afskaffandet af en lag. som med landsflykt bestraffar den som öfverger den lutherska läran, om ej det. officiell: presterskapets afskyvärda (detestable) inflytande framdrifvit dem på denna antiliberala väg? Det är likväl nödvändigt, säger oss grefyc Hamilton, att göra afseende på allmänna opinionens önskningar. Men hvar finna det sann: uttrycket af denna allmänna opinion i ett land. der lagen förbjuder den att uttala sig? Det svenska presterskapet -uppeggar : fanatismen underblåser fördomarne och uppbådar okunnigheten under sina fanor; är det detta mån förstår med den allmänna opinionen? I detta fall är det lagstiftarens skyldighet att ej vika för den, utan trotsa den. Grefve Hamilton underkastar den franska lagstiftningen rörande religionsfriheten en kritik; han klandrar att staten ger understöd åt de särskilta af henne erkända trossamfundens presterskap och kommer till den slutsats, att ett sådant system är det högsta uttryck af indifferentism i trossaker. Vi tro att grefve. Hamilton häruti bedrager sig: han sammanblandar. indifferentism och tolerans. Öfverallt:der staten icke i sin hand förenar både den ändliga och verldsliga makten, är denna tolerans en oundviklig följd af makternas fördelning. Staten kan ej göra sig till domare öfver värdet af de: trosläror, för hvilka dess skydd begäres. Allt Hvad staten har rätt att fordra af trosbekännelserna är att de ej aflägsna sig ifrån den moraliska typ. som innefattas i mensklighetens alla religionsläror i deras totalitet, och det är just denna fordran som gör att staten i religiösa frågor ådagalägger icke likgiltighet, utan tolerans, Man kan frälsas, man har tillgång till.den gudomliga barmhertigheten, hvilken religion man än må bekänna; staten vet detta. Hvarföre skulle den tränga sig emellan den skapade varelsen och dess Skapare? Hvarföre skulle den mera gynna den ena prestkorporationen än den andra, då den hyser den öfvertygelsen, att den eviga sanningen är allas gemensamma arfvedel, men för ingen ett privilegium? Det skulle innebära en likgiltighet, en brottslig likgiltighet, om staten icke skulle bry sig om, huruvida en af densamma beskyddad religion eller en sekt-bekänner grundsatser förenliga eller oförenliga med denna moraliska typ, hvarom vi nyss talat; om den medgåfve förkunnandet af sådana läror,. som att Gud skulle tillåta stöld, mord; äktenskapsbrott, förakt emot föräldrar, upplösandet dt familjebanden, m. m. Men från den stund som dessa nödiga förbehåll finnas stadgade, utgör. det af staten åt olika trosbekänpslavriskligt om de enskilta ville följa detta goda exempel. Gud är det mål, mot hvilket den menskliga ofullkomligheten oaflåtligt sträfvar. Alla bekännelser, alla sekter, som uppspirat från biblisk stam, och från evangelium, äro vägar, som leda till detta mål; emellan hvar och en af dessa vägar kan hvarje menniska bilda sig en egen gångstig. Att respektera dessa mångfaldiga sträfvanden, det är tolerans, och vi vilja tro, att vår hedervärde motståndare är i detta hänseende lika tolerant som vi. För att nu i få ord sammanfatta denna debatt. vilja vi säga, att Sverge, denna intelligenta nation, vid: hvilken 1 äro fästade med så många sympatier, icke skall kunna i Europå ullgöra det civiliserande kall, hvartill den är bestämd, så länge den har en statsreligion. och så länge ett officielt presterskap förblifver nog mäktigt och nog fruktadt för att förmå ständer, bildade genom ett urval af folket. förkasta lagar, åsyftande att förändra förhållanden, som kunde vara förträffliga i 16:de och 17:de århundradet, men som i närvarande stund — vi tro oss hafva bevisat detta — icke längre stå i öfverensstämmelse med sedernas skick och den allmänna bildningen. Grefve Hamilton tror, att Sverge icke ännu kan gå utan i ledband; vi tro deremot, att detta kraftfulla och arbetsamma land redan hunnit en sådan grad af utveckling, att det kan gå på gen hand och sålunda vara i tillfälle att unlanbedja sig denna officiella kyrka, som grefve Hamilton med fullt skäl kallar en barnpiga. I dagens plena har stillkännagifvits, -att omröstning i förstärkt statsutskott kommer att ga rum nästa måndag öfver alla de-anslagspunkter under andra, tredje, fjerde och femte hufvudtitlarne, rörande hvilka två stånd stannat emot två. Dessa hufvudtitlar omfatta som bekant anslagen till justitieoch utrikes de-: Tr 0 ägt