Aftonbladet – 26 november 1857, sida 1

RE lärer kosta en million två hundra tusen francs. Främlingar bruka merendels bestiga densamma, för att från dess topp njuta af utsigten öfver Paris. Som den är 163 fot hög, vågade jag icke försöket under den qväfvande sommarhettan. Kring kolonnens piedestal sutto en mängd arbetare med deras hustrur, hvilka nedlagt immortellkransar derstädes. Det är ett bruk i Paris att hvar dag kasta kransar på Vendömeoch Julikolonnernas piedestaler. En lång gata, la Roquette, leder till kyrkoården Påre Lachaise. Aldrig glömmer jag lensia gata, hvilkens butiker endast besökas af sorgen och saknaden, som der under tårar köpa cypresser och immortellkransar. Butikerna vid la Roquette innehålla endast lyxartiklar för de döda. Fönsterna i desamma äro fulla med svarta; hvita och gula kransar, på hvilka man läser ma mere, mon pere, ma soeur, mon ami O. S. V. En del butiker innehålla grafmonumenter af alla slag från de finaste af marmor, till de enklaste af jernbleck eller trä. Jag bad kusken hålla, steg ur och tittade in i en sådan butik. En svartklädd dam satt derinne på en stol och böll en cypress i handen. Ni nöjer väl er med 13 francs för det der vackra grafkorset, madame ? yttrade hon med rörelse till butikens egarinna. Jag har icke råd att betala mera, och jag vill så gerna sätta ett vackert kors på hans graf... Men bär kommer likvagnen: Nu kör man till grafven. Farväl, madame, tills i morgon! Och den sörjande damen skyndade ut och följde med näsduken för sina ögon processionen till Pere Lachaise. Då man nalkas kyrkogården, varseblir man en. mängd ekipager utanföre. Vid ingången till Pere Lachaise läser man: qui credit in me, etiamsi mörtuus fuerit, vivet (den, som tror på mig, skall lefva ot han än död blefte).