rea stånds historia, hvars blad mi snart nog torde -wara. fullskrifna. Det bhögvördiga stå det tyckes ej föreställa sig något sådant; de tyckes lefva lugnt i den tron, att religionen: så källatle tjenare kunna allt fortfarande så. som hittills. på tungan: bära kärlekens: och försoningens ord. — emellanåt, för eftekten: skull, afvexlande med ropeh om en fördö melse, som väntar alla, hvika icke tro blind: den; sjelf; säkre talaren — och i handlinge bekänna sig. till den gröfsta bårdhet; det hög vördiga ståndet tyckes, med ett ord, fortfa rande lefva i den gamla goda tiden. Vi befara dock, att häri ligger ctt litet misstag Det är fara värdt, att tiden snarare pi ond, ja så ond, att derest icke ståndet upp: hölles af några verkligen vördhadsvärde Herrans tjenare, som försonade den allmänna sinnesstämningen med ståndets egen ondska, si vore dess dägar räknade: Man skall le å: dessa ord och betrakta dem såsom en vanmäktig hotelse. Det har dock ej varit vå: mening-hvarken att hota eller varna — tv varningen lärer väl tillingenting tjena — mei blott att uttala någonting faktiskt. Om husagan behöfva vi i öfrigt ej tala Den är redan afskaffad å alla. de ställen, de hyfsningen gifvit vika för råa seder, men de: måste borttagas ur lagstiftningen, för att c gifva denna råhet ytterligare näring. Oct när bondesamt borgarestånden, inom hvilk: stånd de flesta husbönder finnas, vilja till si egen heder hafva denna lag afskaffad, så blit ver adelns. och presteståndets beteende att vilja bibehålla densamma, af den beskaffenhet; att dess rätta karakteriserande endast kar ske med uttryck, för hvilka tryckfrihetslage eller undseendet allena kunna skona de högiofliga vch högvördiga stånden.