Aftonbladet – 21 november 1857, sida 2

åerua af året 1813, tills Napoleon hand ånkomma till Sachsen, kommenderade derpå en tid avantgardet, men lemnade redan i Maj stora armen för att emottaga öfverbefälet i Italien. Huru han under de mest bekymmersamma omständigheter ledt fälttåget 1513 och 1814 i Illyrien och Italien, derom vittrar bäst en skritvelse af den 30: Mars 1814 från engelske ministern Castlereagh till lord Bentinck, hvaruti den förre uttalar sitt missnöje deröfver, att den stora öfverlägsenhet istridskrafter, som de allierade haft emot marskalken Beauharnais, ännu icke visat de resultater, som man deraf haft rätt att vänta sig. Det är bekant, att Marmont i sina memoirer framkastat en beskyllning emot prins Eugene, att under detta fälttåg ha handlat emot Napoleons bestämda order, och i hopp att kunna blifva konung af Italien, betett sig förrädiskt emot kejsaren, företrädesvis sett på sina egna intressen, och sålunda varit en af de verksammaste orsakerna till Napoleons störtande. Hvad först och främst besagde order vidkommer, förhåller sig dermed enligt författarens, ur tillförlitliga källor hemtade uppgifter på följande sätt. Napoleon hade, i förlitande på att de allierade skulle respektera Schweitz neutralitet, den 17 Januari 1814 utfärdat en order till Eugen att utrymma Italien. Denna order var likväl endast vilkorlig, och dess fullgörande -skullc bero på Murats förhållande. Befallningen kom Eugen tillhanda den 235 Januari, och denne hade redan börjat vidtaga anstalter till återtåget ur Italien, då han genom grefvc Tascher erhöll en den 17 Februari utfärdad kontraorder, af innekåll, att utrymmandet skulle inställas och att prinsen skulle försvara Italien så länge som möjligt. Huru orimligt Marmonts påstående är, att Eugåns franska arm (ty italienarne skulle, enligt Napoleons befallning, stanna qvar) kunnat verka på franska fälttågets utgång, visas för öfrigt af denna armås ringa antal, som ej uppgick till mer in 20—24,000 man. Hvad åter angår Eugens förmenta afsigter att med åsidosättande af sin pligt emot kejsarens handla i eget intresse, hade ingenting varit för honom lättare än att spela en förrädares roll, om han blott velat. Den 15 Nov. 1813 afsände nemligen hans svärfader. konungen af Bayern, från Frankfurt en officer med ett bref för att förmå prinsen att öfvergå på de allierades sidå. Denne officer, en furst Thurn Taxishade derjemte instruktion af Metternich att säga prinsen, det denne kunde sätta hvilket möjligt pris som helst på sitt affall från Napoleons sak. Eugån svarade mundtligen den bayerske officern, hvilken gjorde sig all möda att visa honom; huru Italiens intressc fordrade, att han skilde sig från Napoleon och att italienarne önskade få honom till sin suverän, att han sjelf trodde detsamma, men att han väl kunde för dem offra sitt lif, men icke sin heder, och att han nyss afböjt ett dylikt anbud från milanesiska senatens sida. Prinsen tillade att han ej för sig dolde hury Napoleons stjerna vore i nedergången, och att han bäfvade för sin familjs öde; då den stolta bygnaden af kejsarens makt skulle instörta. (Härvid kommo tårarne honom i ögonen.) Han berättade derjemte, att hans gemål nyligen kommit till honom enkom för att besvärja honom att i ingen händelse göra något som kunde kompromettera hans ära, och att hon å sin sida, om nöden så fordrade, vore beredd att med honom dela det hårdaste öde. men att hon ej skulle kunna öfverlefva att han i arf åt sina barn lemnade en förrädares namn. Brefvet till konungen af Bayern innehöll i korthet ungefär detsamma som prinren sagt furst Taxis, och slutade med den förklaringen, att han vore öfvertygad att konung Max, om han befunnit sig i att dylikt läge, skulle ha handlat på samma sätt. Samma afton underrättade han Napoleon om förloppet. Kejsaren yttrade i sitt svar: Det utgör verkligen ctt bedröfligt vittnesbörd för det tidehvarf, i hvilket vi lefva, att edert svar till konungen af Bayern förvärfvat oss hela Europas aktning. : Skälet till den illvilja, som .föranledt Marmont till dessa anklagelser i sina efterlemnade memoirer emot en afliden vapenbroder, tror författaren möjligen kunna sökas i en at fugen uttalad aning, då Napoleon utnämde den förstnämde till marskalk af Frankrike. Sire, yttrade Fugen, måtte ni aldrig komma att ångra detta Samma illvilja finner man för öfrigt i Marmonts memoirer utbryta emot nästan alla hans samtida, Napoleon ingalunda undantagen. Måhända var det en ytterlig fåfänga i förening med harmen öfver den skugga af förräderi, som hvilade öfver hans eget offentliga lif, hvilken dref honom att till och med efter döden söka nedsätta andras värde, äfven deras, som ej voro itillfälle att sjelfva kunna försvara sig. Det är ett sådant försvar, försvaret för en hädangången utmärkt hänförare och ädel man, som författaren här gjort till sin uppgift, dervid likväl mindre -ingående i apolögier än framställande --bilden af sin hjeltesKf och verksamhet i dess helhet. och deffa kan förklara, att ej säga ursäkta; den :pancgyriska ton, som rådervi detta arbete, och ;som -annars svårligen kan anses tillhöra den historiska stilen. icke ens då den uteslutande rör