Aftonbladet – 19 november 1857, sida 2

av ORO SAGFA dren, som denna gång satte näsduken för ansigtet, för att icke såra sonen med sin benägenhet för att skratta, det betviflar jag för ngeh del; och jag är äfven böjd för att utan allt bevis antega hennes bildning dch förs stånd oNå,; dö frågat jag dig. på samvete: om personer, som äkta hvarandra, likna hvarandra till bildning, åsigter och förstånd — tu antaget, att också jag eger en viss andel deraf — hvadbetyder det, att de tillhöra olika samhällsklasser? Huru obelefvad och rå skulle ej till. exempel salongsmenniskan tefve Slanioiski förekomma Augusta Hagendahl! och är det ej mycket förnuftigare att efter bildningen och grundsatserna bestämma, till hvilka samhällsklasser en menniska bör fäknas, än att efter samhällsklassen bedöma dess bildning och grundsatser? Frans talade med öfvertygelsens hela värma; hah hade i dessa ögonblick någonting så ädelt i sin blick; han var så vacker, att friherrinnan betraktade honom med moderskärlekens hela förtjusning. Klappande hans kind, sade hon: Stolliga gosse! tänk om du skulle narra mamma från sina principer och draga henne öfver på din sida. Men, tillade hon, och syntes dervid något förlägen inför sin son, ty hon erkände inom sig, den ädla gvinnan, fördomens hela svaghet, tänk dig dock den svärfar och den svärmor, du önskar dig ega, i din fars salonger, fylda af Stockholms yppersta familjer! Frans, med hjertat fullt af den känsla, som tillhör en yngling, hvilken ännu har läpparna fuktiga af den första friska drycken ur visbetens källa, och hvilken ännu icke känner någon annan adel än humanitetens, menniskovärdets, svarade icke trotsigt, men helt allvarsamt: jag tänker icke störa Stockholms yppersta familjers sällskapsnöje, jag önskar Fa bosätta mig i Norrlaud och skåpa mig ett eget Arkadien der Jag har sårat dig, min Frans! svarade modren. Förlåt mig detta! Men tänker du då fly dina föräldrar ? Dig aldrig, mina föräldrar aldrign, svarade Frans med ifver; åtminstone skola vi årligen träffas perio iskt; alla somrar skall du vara hos oss, och min far, så Jänge som permis