Aftonbladet – 17 november 1857, sida 1

kommer i beröring med starka och af styrkan. för egoism mera . benägna menniskor. Deraf händer, att vekheten i karakteren, som i allt annat yttrar sig såsom vekhet, i kärleken ofta visar sig såsom styrka, just genom den höga grad af hängifvenhet, : hvaraf den. är mäktig. Men. en sådan hängifvenhet; som kufvarall sjelfviskhet -och ger åt personens väsende en prägel af uppoffrande tillgifvenhet, verkar mäktigt och eröfrar förr eller senare äfven ett gensträfvigt föremål. Ty denna ömma och veka karakter, som helt och hållet beherrskas af sin böjelse för föremålet, blir ihärdig och oaflåtligt sträfvande i en och samma riktning. : Frans talade aldrig om kärlek; derifrån afhöll. honom Augusta, han visste ej huru; med ord skedde --det icke. Men hans röst, hans ögon, hans åtbörder talade kärlek: ett språk, för hvilket-hon icke kunde tillsluta sina sinnen och stänga sin själ. Augusta bemödade sig derom, men just detta bemödande stegrade hennes reflexion öfver hennes hjertas tillstånd. Men till något annat medvetande kom hon icke, än att hennes hjerta, som ännu var fritt, likväl sväfvade i stor fara. Och detta medvetande var förmodligen det. sanna. och rätta. Ty ynglingen och flickan: känna -en dragning till hvarandra, derunder de förnimma en längtan och en oro. Detta är ej ännu kärlek, det. är ett förebud eller rättare ett förbud, hvarefter den -resande. sjelf ofördröjligen är att förvänta. Man säger att kärleken kommeriså småningom. Detta är visserligen en sanning; men det är likaledes sant, att den först då rätt erfares, när den nått sin höjd, och att medvetandet derom med blixtens hastighet upprinner i själen. Det kommer att visa sig, huruvida också Augusta får göra en sådan erfarenhet. . (Forts. följer.)