Aftonbladet – 17 november 1857, sida 1

Var öfvertygad om, att sådan misstanka aldrig fallit mig in, ty jag anser herr åldermannen för en fullkomligt hederlig man. Var öfvertygad om uppriktigheten af denna min försäkran ! Hindret befordrar. VIII Under tiden lefde de unga :på landet ett arkadiskt. lif. Gumman, den de förstodo att hålla vid bästa humör, var numera, sedan hon befriats från fruktan, såsom man säger en riktigt rar gumma, en frikostig och förbindlig värdinna. Hon gladde sig åt de ungas Jädje. När dessa kastade boll; myste hon i et öppna fönstret åt deras lek, när de båda flickorna och Robert sjöngo en trio — Frans saknade röst — höll hon takten till sången både med fingrarne på sybordet och med vickning på hufvudet; och när en af de fyra spelade På instrumentet och. tvenne af dem valsade, så deltog. hon äfven i dansen, med fötternas rörelse. på pallen, och hviskade sin förtjusning till den fjerde, som för tillfället hvärken dansade eller spelade och som vanligen af artighet slöt sig till den gamla mamsellenssida. För anständighetens skullåtföljde-Kon alltid de unga på deras promenader, och när herrarne ensamme lustvandrade, för att. få röka: en cigarr utan att genera damerna inutisrummeön,: så Passade den gamla mamsellen på tillfället att få i deras frånvaro tala om dem, och plägade ofta och gerna försäkra att, fastän hon mycket värderade sin systerSON, SonY varen redbar och galant gosse, så nråste. hon dock opartiskt erkänna, att den snge herr Doofhjorthen var ett mönster afen villuppfostrad ähgdom, högst vettig och artig, och attdet säkraste beviset på en ynglings goda uppfostran och för lighet vore, att ban visade ålderdomen vördnad och aktning