nes mig detstöd, man derutur vill hemta för den lägstiftning, som pu blifvit föreslagen, vara särdeles wvagt. Först och främst kan nemligen, om ordalydelsen strängt urgeras, med den innehållslösa frasen ati konungen itgenssamvete bör tvinga eller tvingd låta, rätt ingenting anses vara stadgadt, då ingen lagparagraf lärer behöfvas för att förbjuda regenten att göra, hvad han aldrig förmår, ty derom äro vi ju alla ense, att samvetseller trosfrihet är och all-sid-hafva yyrit oberoende af all mensklig lagstiftning. Men antagom ock, hvad jag gerna medgifver sanolikt vara, att grundlagsstiftarne gjort sig skyldiga till. samma begreppsförvexling, som denna riksdags iågutskott, d. v. 5. att de sammanblandat begreppen samvetsfrihet och bekännelsefrihet, och att således iet citerade momentet i 16 om förbud för samvetstvång är synonymt med det följande om skydd för fri religionsutöfning, och antägom äfven, att med uttrycket sin religiom bör förstås, ej, hvad naturligast vore, den religion, i hvilken någon är född ler uppfödd, utan den han i hvarje tidsmoment vekänner, och att verkliga meningen med de åberovade orden,i denna paragraf varit, att tillförsäkra warje svensk medborgare en allmän religionsfrihet, ä har man dock genom det restriktiva tillägget så idt han derigenom icke störer samhällets lugn eller lmän förargelse åstadkommer, så inskränkt och besränsat denna frihet, att nästan blotta skenet deraf iterstår, alldenstund denna restriktion är så elastisk, tt dess tillämpning i hvarje särskilt fall helt och vållet skulle bero af den i sista instansen dömandes sabjektiva uppfattning af den gräns, då samhällets uns0 må anses stördt eller allmän förargelse åstadkommenr. . Nu nägra ord om hvad utskottet under de särskilta nomenterna A, B, C och D föreslagit. Hvad landsörvisningsstraffet angår, det utskottet ansett böra vibehållas, följer af hvad jag ofvan yttrat; att jag commer att tillstyrka dess utbytande mot förlust ai issa medborgerliga rättigheter, såsom påföljd af affall. från vår. kyrka. Det så kallade konventikelplafatets upphäfvande vill jag icke motsätta mig, men nåller före, att nödig. omtanka för kyrkans och faniljens helgedomar, -hvilka! genom konventikelus fullJomliga lössläppande skulle: gifvas till spillo; isyn werhet om konventikeln fortfarande finge i ostörd ro vibehålla den trogna bundsförvandt den nu har i iet så kallade kolportörsväsendet, fordra oeftergifliJen, att dess frihet på något sätt begränsas, och håler jag före, att hvad i hr domprosten Björlings reservation blifvit föreslaget -kunde tjena utskottet till edning vid den återremiss jag af denna punkt sommer att tillstyrka. Att, sätt utskottet föreslagit under litt. C, nu genom ens utfärdande författting legalisera hvad hitintills alltid exeeptionelt vait både tillåtet och praktiseradt (enär väl de preter lära vara få, om än några skulle. kunna uppgsifvas, som vägrat att, på anmodan, vare sig döpå darn, födda i annan församling, eMer till H. H. 1attvard admittera främmande personer, som åstunlat att af sakramentet varda delaktige, och som va-it behörigen attesterade), anser jag icke tillrådligt Itom det oskick och det trakasseri, som genom en sådan författning .skolle kunna föranledas, skulle derigenom dem falska föreställningen lätt uppstå hos församlingsmedlemmarne, att sakramentets kraft inågon mån berodde af den:administrerandespersonlighet, hvar: före jag. håller före, att denna. punkt bör afslås, äfvensom den följande om de s. k. gamla, böckernas apptagande till offentligt bruk, der sådant: äskades. Genom en författning, i den syftningen utskottet för reslagit, fruktar jag, att man skulle till nytt lif väckade schismatiska rörelser i den riktningen, som redan äro på väg att sjelfdö. Ännu ett ord till slut! ; Jag har öppet och oförstäldt uttalat mina, tankar i detta vigtiga ämne och derigenom tvifvelsutän både inoni och utom detta hus ådragit mig beskyllningen att hafva talat i hies rärkiskt intresse. .Jag är lugn för den beskylningen, ty jag vet med mig sjelf, och derom är Gud mitt vittne, att jag icke uppträdt i denna vördnadsbjudande församling i egenskap af svenska statskyrkan prestj för vatt strida pro aris et focis, d ä. för att törsvara några denna kyrkas yttre företrädesrättigheter. Jag har; begärt ordet; endast såsom,svensk medborgare -och evangeliskt-luthersk kristen; hvilka båda begrepp så hafva sämmanväxt i min.själ, att jag har svårt att tänka mig den första af dessa båda kategorier, såsom skild från den andra, och jag skulle Sök en; beklaga, om den dag komme, då jag blefve nödsakad att anse dessa begrepp såsom af hvarannan oberoende; hvarföre ock skälet till den åsigt jag uttalat. är att söka dels i min öfvertygelse om den. evangeliskt-lutherska bekännelsens identitet med Kristi lära, och dels i min uppfattning af innerligheten af den förening, som jag anser ega rum mellan svenskmanna börd och svenskmanna tro; och vill iåg vara förvissad, att ingen, som eger den dyrbara rättigheten att i denna högmålsfråga föra svenska folkets :alan, skall afgifva sitt votum med hänsyn till andra motiver, än dem han hemtar från sin lifliga önskan, att, efter bästa förstånd och samvete, befrämja Guds ira och fosterlandets väl.