sant, att denna strid vållades af. den uppgifna anledningen, som intetdera af de citerade orden, hvilka vetecknade stridens föremål, förekommer på någo ställe i Nya. Testamentets grundtext, åtminstone sådan den nu ligger för oss i de befintliga tryckta upplagorna; hvarföre den värde talaren får ursäkta, or jag, intilldess han gitter uppvisa den eller de handskrifter hah. under sina lärda forskningar i Nya Testamentets grundtext begagnat, hvarest någotdera af de nämde orden förekommer, skrifver. hela den lemnade uppgiften på räkningen af bans. okunnighet Samme talare har vidare sägt, att det j lönar mö lan att tala stort mera om sanningen af den en: kristna bekännelsen än den andra, enär den enhet som endast finnes i den absoluta, i gudomen innesoende ; sanningen, förgäfves sökes i den sanning: som för oss menniskor. är åtkomlig, hvilken mång aldigar sitt innehåll efter arten af de uppfattande pttivitet. Jag medgifver gerna att den ,för os: lödliga tillgängliga sanningen endast är en del, et ragment af den absoluta, i gudomen inneliggande åvilkens hela djup och innehåll vi förgäfves försök: wtt uppmäta, men ber att få erinravden djupsinnigt salaren, att; så länge det logiska axiomet består, at: wärje del; huru ringa och obetydlig-den än är; måste vara af samma natur och värdesom -dethela. åvarutur den är utbruten, måste ock den sanning,son vf oss menniskor kan uppfattas, hafva; det gemensamt med sin urkälla, den absoluta gudomliga, ati .cke medgifva nägra mellangrader mellan sig och sir notsats — lögnen, hvadan ock allt det, som icke är let ena, nödvändigt måste vara det andra, eller mec ibdra ord, allt, som icke är sant, måste vara — falskt. Efter denna digression, med hvilken jag ansett mig-böra bemöta några af de af mig åsyftade , taiarens -skefva yttranden, återupptager -jag den: aforutna tråden. af mitt resonnement.. . Om nu detickc kan förnekas, att den evangeliskt-lätherska kyrkan: oekännelse, till följd af sin grundsats, att icke ers känna någon anHan trosnörm, än bibelordet sjelft, är stt i allo troget och genuint uttryck af Kristi lära. så följer ju ock deraf att alla andra kristna koöfessioner måste vara mer eller. mindre: från sanningen afvikande. (Och gäller detta företrädesvis om katoli2sismen, som i sin lärobygnad upptager en mängå satser och-stadganden, hvilka för Kristi lära äro helt och. hållet främmande. Visserligen försökte en taiare från tisdagen sistl. vecka, under det han, jag vei icke af hyilket skäl, stälde sitt tal uteslutande till det fjerde ståndet, att bevisa, det: den katolska relis gionen icke kunde vara så förkastlig, med det åberopande af det stora antal menniskor, jag tror att han uppgaf-200 miilioner, som bekände dehna lära. Jag vill härvid erinra, att skulle något bevis för en religionsbekännelses sanningkunna med? något skäl dragas från, antalet af dess bekännare, så skulle också på denna väg bevisas, att brahmaismen, buddhaismen eller islamismen hade afgjorda företräden framför alla former af Kristi lära, af: hvilka, ingen räkaar så stort antal bekännare som någondera af dessa irrläror). Är nu denna premiss (att neml. den :evangeliskt-lutherska konfessionen i allo öfverensstämmer med Kristi lära, och följaktligen alla andra kristna bekännelser mer eller mindre derifrån )afvika) riktig, så följer ju ock deraf, att yrkandet, det den ovangeliskt-lutherska kyrkan bör i vårt land maka åt sig, för att vid sidan af sig lemna rum för upprörande af kyrkor för andra kristna bekännelser, blifver liktydligt med det påståendet, att mån för fridens och sämjans skull må anse sig både skyldig och berättigad att göra koncessioner på sanningens bekostnad. Då jag icke kan godkänna denna åsigt, måste jag i sanningens namn protestera mot den religionsfrihet man nu vill proklamera, och som innebär, att staten skulle för hvarje sin medlem, som önskar att utur den evangelisk-lutherska församlingens gemenkap utträda, öppna dörrarne till inträde i någon anaan så kallad kristen kyrka, som gillade den nya bekännelse han ville omfatta, eller med andra ord att staten skulle -genom ett formligt edikt förklara; att den, söm icke vill bekänna sig till Kristi lära, sådan den i bibeln innehålles, skulle ega af ståten erkänd rätt att bekänna sig till en mer eller mindre vantäld form deraf, och dymedelst staten sjelf legaliser: iet önskade affallet. Men — säger man — hvad vil nan då skall göras med sådana kyrkåns medlemmar som förklara sig.af..samvete och öfvertygelsv. varv örhindrade att godkänna vår kyrkas bekännelse? vill man att kyrkan skall tvinga dem att i dess skött ivarstanna:; och med trvårssåtgärder förmå dem att ned munnen nig! För hvarje sådant beklagligt. fall må kyrkar örst tillse, huruvida på kärlekens och förmaningens ,ch undervisningens väg något kan vare: att. uträtta nen, der härmed intet kan vinnas; det icke. så mycet vara den dissenterandes rätt, som icke mera kyrans skyldighet, att en sådan sin medlem från siv xemenskap utesluta. Att, der kyrkan nödgats att er ådan åtgärd vidtaga, statens aktning både för sig sjelf och för-den kyrka, hvilkens bekännelse staten på grund af dess identitet med sjelfva det uppenbarade: bibelordet godkänner såsom. den rätta, bör förvjuda staten att, genom för affällingen medgifven rätt att i något annat af staten sanktioneradt religionsamfund inom landet inträda, legalisera, det gjorda dfallet, har jag redan yttrat. Men;bör. staten ock lerutöfver fastställa någon måedborgerlig påföljd at att sådant affall? Jag tror det. Frågan blifver då, hyaruti denna må bestå. Månne i landsförvisning, efter hvad m gällande lag stadgar? Jag yrkar ej derpå, emedan detta straff (ty att landsförvisning är ett sådant, sch till och med ett åf de hårdaste, lärer väl ej kunna förnekas), så teoretiskt riktigt jag än anser det vara, aumera. är praktiskt omöjligt, dels till följd af den slapphet, hvarmeddet hitintills blifvit tillimpadt, och dels till följd af de folkrättsliga begreppens uteckling; men, jag håller före, att staten bör stadga, att den dess medborgare, som frivilligt afsagt sig sina rättigheter såsom medlem i dess kyrka, också deri-. senom: må: anses: hafva förverkat älla sidana meddorgerliga. rättigheter i samhället, :som hvila på allmänt förtroende, d: v. s. representationsrätten och rättigheten ätt föra andras talan, varesig såsom förMyndare eller för öfrigt befullmäktigadt ombud. Jag vet väl, att nu gällande grundlag gör några inskränkaingar oundgängliga i ett sådant stadgande, alldenstund 18 R. Ö. tillägger reformerta trosbekännare både valrätt och valbarhet till representantkallet, och erkinner katoliker såsom valberättigade. Men att påföljden för. affall till någondera af dessa båda bekännelser dymedelst blifver lindrigare; böra väl religionsfrihetsvännerna ej hafva nigot emot, och jäg är dess utom öfvertygad, att, skulle en civillag,sådan den jag föreslagit, komma att stiftas, det ej. heller skulle zomma att-dröja länge; innan grundlagen blefve änÅrad i öfverensstämmelse härmed, Jag är således af den tanken, hvilken jag ock i det stånd jag stillhör skall försöka göra gillande; att den kongl. proposisionen bör afslås, och i dess ställe en underd. skrifvelse till K. M:t beslutas af innehåll; att utträdandet xur den evangelisk-lutherska kyrkans gemenskap må it den, som sådant enständigt önskar, medgifvas, utan innan straffpåföljd än den, att han derigenom förlorar, så vidt icke annorlunda i grundlag finnesstadsadt, alla sådana medborgerliga , rättigheter, som grunda sig på allmänt förtroende. t Till de-principiella skäl, jag nwandragit för afslag i den kongl propositionen om utvidgad-religionsfrinet, skulle visserligen mänga andra formella kunna läggas, hemtade från det olyckliga sätt, hvarpå det vådiga förslaget blifvit redigeradt; men då de flesta och de väsentligaste af de formella bristerna blifvit J föregående talare framhållna, vill jag nu icke med ågon: ytterligare framställning deraf besvära; men kan dock icke afsluta mitt yttrände om detta förslag utan att med några ord vidröra den 16: R. F., Hdälken blifvit. åberopad såsom en utgångspunkt för -den våd. propositionen. Att grundlagstiftarnes -mening ned hvad i denna paragraf om religionsfrihet (örePR REM ATS Sak FER behuuna en wo, den de. i sitt hjerti örneka? Nej! Vare ett sådant yrkande långt ifrår