Bör profossor Carlsons motto om nya ade Junktslöner vid universiteterna förkastas? Det sätt, hvarpå ståtsutskottet behandlat frågorna om anslag åt rikets uhiversiteter, vittnar ojäfaktigt öm en baredvillighet att gå ålla billiga önskningar till mötes, som hos universiteternas medlemmar och vänner måste väcka känslor af glädje och tacksamhet, Likväl.är denna glädje icke alldeles oblandad. Det -är.nemligen-en-anslagsfråga, som ligger -mågen nära om hjertat, men icke kuunat för sig vinne statsutskottetstillstyrkande. Vi mena professor Carlssons motion om: två nya adjunktslöner vid hvartder: universitetet, ämnade att efter förekommande omständigheter och behof användas antingen för att aflöna ordinarie adjunkt i något ämne eller föratt vid universitetet fästa vetenskapsmän af-större förtjenst för hvilka ordinarie plats icke finnes ledig. ITnsändaren är öfvertygad, att statsutskottets afstyrkande har sin äbledning i de svårigheter, hvarmed denne nya frågas riktiga bedömande är förenadt isynnerhet för dem, som icke ega en mycket noggran kännedom om förhållandena vid våra universiteter, och i denna sin öfvertygelse känner han sig stärkt, då han sett män med mycken erfarenhet i universitetsangelägenheter vid första tanken på förslaget vars obenägna för detsamma, men vid närmare betänkarde finna det godt. Att den aktade motionären icke låtit upplysningar saknas, kan väl tagas för alldeles gifvet, men hvar och en vet, att hvarje ny fråga fordrar mångsidig belysning, och till denha tror sic insändaren böra, innan saken hos rikets ständer förekommer till slutligt afgörande, försöka att i sin mån bidraga. Anledningen till professor Carlsons motion är icke svår att finna. Den ligger i den ofta upprepade erfarenheten, att förtjente män vid våra universiteter dels fått allt för länge vänta på befordran till ordinarie lärareplatser och under denna väntan varit nödsakade att befatta sig med mer eller mindre främmande göromål, dels blifvit tvungne att, sedan de egnat sina bästa år åt universitetets tjenst, öfvergifva detsamma och dermed äfven i de flesta fall sin vetenskapliga verksamhet, emedan de icke der kunna! erhålla ens den tarfligaste bergning. Att mången: befordran kan af hvarjehanda omständigheter -stängas eller fördröjas är väl ett ondt, som är gemensamt för alla befordringsvägar och aldrig kan helt och hålet afhjelpas, men detta oaktadt kan och bör något göras för minskningen af detta onda, när det växer till en höjd, som gör det i hög grad känbart icke blott för de män, som deraf närmastdrabbas, utan äfven för det embetsverk eller den korporation de tillhöra. Deför wniversiteterna egna omständigheter, som göra, ätt inom dem ett: så svår: missförhållande finnes icke blott såsom ett ögonblickligt, utan såsom ett varaktigt -ondt, vill insändaren till enbörjan söka framställa. Det; som härvid-först faller i-ögonen, är det ringa antalet..af. de med några löneförmåner förenade. -befattningar, hvilka idkaren af en vetenskap kani händelse af deras ledighet söka. Det är en bekant sak, att i bästa fall finnes en profession och en ådjunktur i ämnet vid hvärtdera universitetet. Det:-finnes dock flera vetenskaper, som icke ens hafva så många platser: ätt erbjuda sina idkare. Så t. ex. finnes icke vid någotdera universitetet adjunktur i estetik och modern ltteråtur, vid Upsala universitet ingen adjunktur i z00logi, vid Lunds universitet hvarken professiot eller adjunktur i statistik, och dessutom finnas flera ämnen, hvilka håfva särskilta professioner, men äro sammanslagne under en adjunktur, såsom vid båda universiteterna teoretisk och praktisk filosofi och -vidUpsala universitet matematik-och fysik. Utsigterna att i någorlunda god. tid vinna. befordran vid universiteterna äro derföre nästan alltid mycket osäkra, och det är en naturlig sak, att många bland dem, som inträda på den akademiska banan, aldrig der kunnakomma i åtujutande af ordinarie lön, huru skicklige de än må vara. Kunde nu universiteterna : påräkna att i händelse af behof från andra håll få skickliga lärare, så Vore väl det anförda förhållandet snarare att betrakta blott såsomön olycka för några docenter än såsom ett ondt för universiteterna. Men det är icke så. Universiteterna kunna i de flesta fall icke vänta att erhålla skickliga lärare, om de icke sjelfva bilda sådana öch bereda dem tillfälle att egna sig. åt vetenskaplig veörksamhet; till dess de behöfvas. Väl är det sant; att några läroämnen finnas, som hafva så mycket gemensamt med den-praktiska tillimpningen, att man kan påräkna,--att vetenskapligt bildade praktiske män skola kunna vara skicklige och villige, att i dem gifva äkademisk undervisning, men dessa ämnen äro dock icke särdeles många. Icke heller kan det väntas, att de fall, i hvilka universiteterna få förstärk ning från hufvudstadens vetenskapliga institutioner och deligre läroverken, blifva synnerligen talrika. Regeln måste således blifva; att universiteterna skola inom sig bilda och bibehålla de yngre vetenskapsmän, som skola träda i de afgåendes ställe. Sådana äro dessutom nästan oumbärliga förvikariater och för meddelande af enskilt undervisning. Universiteterna behöfva i följd häraf ett alldeles icke litet antal lärare utom dem, som hafva ordinarie lön. Nu kan det-visserligen-hända, att hädanefter som -hittills etticke obetydligt antal unge män äro hugade att ingå såsom docenter vid universiteterna, men att desse icke alla blifva nog skickliga för att kunna intaga högre lärareplatser är alldeles naturligt. Men det är ieke nog härmed, utan det måste påstås, att det ingalunda finnes så stor rikedom på verkligen dugliga lärareämnen, att man utan fara kan låta några sådana gå bort från universitetet blott derföre, att ingen ordinarie plats för tillfället står dem öppen. I det ofvan anförda torde man finna hufvudskälen, hyarföre vid universiteterna så ofta uppstått frörlägenhet derigenom, att man hvarken kunnat befordra eller utan skada förlora en skicklig lärare eller vetenskapsman. En.gifveh följd häraf anse vi vara, att de yngre lärarnes svåra ställning och dåliga utsigter äro ett ondt, som universiteterna för sin egen skull söka, så vidt möjligt är, afhjelpa. Universiteterna måste i annatfall i se sig hotade af faran att icke erhålla skickliga docenter. Docenterne äro såsom bekant lönlöse. De kunna väl i vissa fall förtjena sitt uppeHälle genom enskilt undervisning; men det finnes många ämnen, i hvilka antalet af undervisnisningssökande är allt för litet för ätt känna bereda docenten tillräcklig inkomst. Dessutom fördras det icke ringa tid och möda att på detta sätt förtjena sitt dagliga bröd, och allt för litet återstår derefter af både tid och krafter att egna åt nödiga studier. Den enskilta undervisningen är ock oftast inskränkt till vetenskapens elementer, och så nyttigt det är att genom Undervisning i dessa vinna den säkra och lätta öfversigt öfver em vetenskaps hela område, som icke så lätt genom något :annat medel vinnes, så hinderligt kan det äfven blifva för docentens egen utveckling, om han nödgas allt för mycket och för länge sysselsätta sig med dessa elementer, Detsanima gäller: om undervisning i andra ämnen än det. F som är hans hufvudsak, och om annat slags undervisning än den akademiska. Vill nu en docent, när han känner sin ställning blifva allt för svår, eller när hän fioher sig sakna utsigter till befordran vid universitetet; lemna detta och söka annan befattning, så är det vanligen icke mycket, som står honom till buds: Det näturligate och vanligaste är, att docenterne blifva lektorer vid elementarläroverken, inen på blotta tillfället att få söka.:en lektorsplats kunna de, såsom erfarenheten .visar, ganska länge få vänta. Man kan under sådana förlållånden khapptförån Ar.