deltagande sig förenat, Kåög. ter annpn blifvit under senast förflutna dagär stälda för vår tankes ljusnande blick; fågadt att ånyo öfva sina ord på känslor, som ur våra Hjertans inuersta djup blifvit klädda med de varmaste, vackräste färger. Men uttömmas kunna dessa ämnen dock icke så lätt, och dessa känslor ej Så snårt uttala sitt sista ord. Då vi sett svenske män efter flydda Termtio år åter en gång infinna sig på våra stränder, för att gemensamt med oss fira våra Höptidsstutider, egnade både åt det förflutna och åt hoppet, uppstiga minnen, otaliga som stjernorna på en klärhande aftonhimmel, som glittrande böljor derute i på våra frigjorda tusende fjärdär. När svensk ochfinne stöta tillsamman vid tillfällen--sådana som dessa, är det ju såsom skulle tvenne gamla ungdorfisvänner: efter långlig skilsmessa råka hvarandra igen, återkaildhdei hvarandras minne, hiru de i sin barnäöm åutit-khä vid knä på skolans bähkar, stafvande på katekesen och lärande sig annat för deras tidigäste ålder passande; huru de derefter, vordne ynglingar, idkande.allvarliga studier i humaniora, lagkunskap och öfrigt menskligt vetande, förkofrat sig vid högskolan. i vett och allmän bildning: sjungit samma: psalmer i kyrkan och utanföre denna stämt sina lyror i täflting; och Huru de omsider under mognare år företagit tillsämrhant långväga, äfventyrliga färder i främmande land. — Såsom dessa vänner hafva ock -Sverges folk och Finlands inhämtat sin kristendömskunskap efter samma metoder, stiftat och skipat sina lagar tillsammans och ledda af samme ande, samt sträfvat oförtröttade framåt: till kultur och humanitet på en och samma stråt. Och under deras gemensamma vandringar i främmande länder: hafva de, åtföljande båda lika troget de förträffligaste ledare, olika tidehvarf haft itt uppvisa, hunnit så långt, som det i alla tider varit få nationer förunhadt att gå. Så voro vi svenskar och finnar: med Jacob de la Gardie i Moskwa, med-Gustaf-Adolf vidLeipzig och Litzen, vid Wiens portar med Lennart Torstenson, i Warschawmed den sagolikt djerfve Carl X, roade oss vid Narva, föresångne af en ännu dristigare gosse, hans adertonårige sonson, och ankommo till slut efter otaliga irrfärder till Pultava, på hvars stepper vi voro nära att uttröttade förgås. Men seglifvade båda, återhämtade vi dock så mycket krafter, att vi ännu hundra år derefter kunde låta vårt blod forsa ut i strida strömmar, .som runno ihop på Orawais fält, der vi efter en femton timmars lång dödskamp dignade ned halft förblödde. Kort derefter uppbrändes af våra öden de skepp, hvaraf under mer än ett halft årtusende förbindelsen tidde uppehållits mellan Bottenvikens vestliga och ostliga strand. : Och år kommo och år förgingo sedan. 7 Och se! det hände sig att på de platser, dem bristen på kännedom om rätta förhållandena lemnat tomma, trängde sig — såsom af en aktad talare nyss anmärktes -— ömsesidiga fördomar, som tilläto ingendera nationen mera att rätt igenkänna den andras sanna anletsdrag och beskaffenhet. Ja, de växte, dessa fördomar, hvad det led, till proportioner, söm måste väcka lika djup förvåning som smärta hos hvar och en, den der kunde fatta hela vidden af den orättvisa de läto komma sig till last samt de oundtibia följderna af denna. Så hände sig ännu för mindre än ett år sedan vid det upplyftatide tillfället, då Skandinaviens framtid hade i de gladaste bilder stiSED på Mälarens stränder i och med Sverges, Norges öch Danmarks studerande ungdom, att ett bedröflig uttryck af dessa fördomar gaf sig luft midt ibland de välvilliga yttringar, hvarmed äfven Finland blef ihågkommet. . Samma skål, som under Djurgårdens ckar på Hässelbackens egnades detsamma, genomskars af ett skorr, hvars grundmening var den, att utpeka detta land såsom: ett träldomens gyllene näste.. Och sådant framkastades utan allsköns arg mening och med visshet. derom, ått rätta förhållandet dymedelst blifvit träffadt i dess hjertpunkt. Det var väl så ock, men endast för att taga lifvet-af sanningen. Dock bland de tusen sinom tusen, hvilka stodo der såsom ihörare af dessa sällsamma skaldiska utbrott af sympati för Finland och dess folk, fanns ej en enda man, hvilken med öfvertygelsens oemotståndliga styrka sunde tillbakavisa fördomens vederstyggliga smädelse och inlägga protest deremot med ett manligt: du tjuger! Måhända var en eller annan äfven ibland eder, irade gäster, vittne till denna fördomens hemska segervinning öfver sanningen. Men för eder sjelfve, ikasom för hvarje annan, var det då ännu omöjligt itt, äfven med varmaste välvilja för vårt land, urskilja huruvida smädeskränet emot detta var endast en dikt 4 ordets sämsta mening, eller ett berättigadt utbrott af harm och medömkan öfver den förnedring, hvari, det finska folkets själ påstods vara på väg att örsjunka. Ty såsom en tom abstraktion kunde väl ngen tänka sig det finska träldomsnästet; det måste iu vära befolkadt af samma nation, hvilken man på att så hjertrörande sätt inneslöt i de skandinaviska :olkens deltagande. Men numera, jag är viss derom såsoni om det vissaste, vore det rent af omöjligt, att dylika sympa:etiska känsloutgjutelser kunde våga sig fram inom Sverges landamären i eder närvaro tan att bestrafras för lögn. Af egen erfarenhet kännen I väl lyckiigtvis icke, huru ett träldomens näste månde vara seskaffadt; men hurudant det icke kan vara, har eder gen erfarenhet lärt eder desto bättre. : Att epitetet gyllene icke passade in på något enda afde finska örhållandena, hafven I väl tagit för äfgjordt redan på förhand; för att derom öfvertyga er, var ingen personlig åskådning af nöden. Men jag skulle på det smärtsammaste misstaga mig, i fall I icke funnit, att ifven det, som i dessa dagar från det finska univeritetets sida blifvit framlagdt, så väl i talsom skrift, ttnade, om också icke alltid, om en förmåga, jemnd med de ypperstes: likväl om en: ande, som ej r träldomens. Cch ifvea hvad för öfrigt under våra, af eder närvaro lifvade samqväm förnummits orde svårligen låta åberopa sig såsom bevis derpå, utt våra ord kunna gälla såsom modersmål i ett trällomens näste. Allt detta har, vi våga hoppas det, öfvertygat eder lerom, att det ingalunda är Sverges och det öfriga Europas medlidande, hvaraf vi vilja visa oss förtjente: nen destö djupare känna vi behofvet af dess aktning, ör att äfven i denna finna ett upprätthållande stöd mader de svårigheter af mångahanda slag; med hvilke i hafva att manligen kämpa, i fall ej Finland verkigen skall försjunka dit, hvarest man redan tillåtit sig att uppsöka det såsom ett föremål för medömkan. Och aktning måste Finland söka förtjena äfven derigenom, att det ej uppfattar ett lojalt handingssätt blott såsom ett konventionelt sätt att tala, vilket endast i några vissa fall har anspråk på full F tighet, men deremot i andra eger alls ingen : binlande kraft mera, ntan till ock med kunde åsamka Finland vanära. a Dubbelt dyrbar skall:Sverges välvilja kännas i en ramtid, då hon stödjer sig på aktningen för Finlands folk. Och med den säkra förtröstan, att Sverge icke kall vilja undandraga oss-denna, sända Vi med eder, nine herrar, vår vårmaste helsning tilltdert hjöltenödiga och ädelt sinnade fädernesland, hvars fröjder och sorger, segrar och missöden, Iycka och fall under så: många århundraden äfven städse voro detfin? ska folkets. Ädlare spår har intet bland nyare tilens folkslag lemnat efter sig på denna jord, än de skandinaviska folken det gjort. Med djupaste beunan har jag följt dessa spår långt in bland Siciliens mantiska berg och återfunnit dem ännu under det ora Nowgorods dystra ruiner, Skulle då ej Sverge rörmått intrycka i detta land; som det tidigast upptog-invidb sitt-hjerta: och längst qvarhöll dervid, nåsraländre spår: af sitt herrskarevälde, än sådana, som af första störtflod kunna bortspolas? Det josynliga. samba åf gemensamma höga misnenj: knutet Nnati: FATTA re Ma SR TEE AS OR RRE nn