och ovetande fått sig på posten tillskickadt! ett exemplar af det beryktade Sandvallska cirkuläret, flera andra händelser att omtala en annan gång, men hvaraf man ser, att skollärarne måste rätta sig efter prestens pipa, såvida de ej vilja förföljas från den era husknuten till den andra, till och med kanske långt öfver socknegränsen. Men för att återkomma till Skånes allmoge, så är det ett helt annat förhållande i södra och vestra delarne af provinsen. Bönderna i södra delen äro mestadels sjelfegande samt kanske öfverhufvud taget de förmögnaste landtmän i riket, hvilka genom beröring med städerna, synnerligast Malmö, kommit i åtnjutande af kulturens frukter, hvilket äfven synes i den komfort eller till och med lyx, som visar sig i deras hvardagslif. Det finnes också ingen allmoge i riket, som har mera sinne för bildning, lektyr och tidningsläsning än här. Detta senare inskränker sig ej blott till närmaste provinsblad, utan äfven till landets mest framstående och frisinnade tidningar. Allt detta gör att ett dylikt folk ingalunda låter tumma, sig eller inleda sig i dumheter från presternas sida. Samma förhållande är det med vestra Skåne, der man visserligen. ej i allmänhet är så välmående som i söder, men icke mindre frihetsälskande och mån om att afskudda sig gamla fördomar och vidskepligheter under intresse för allmän upplysning och högre lefnadsåsigter. Till allt detta har den frisinnade Öresundsposten bidragit på ett ganska tydligt sätt och ledt folkets tanke på något annat än ett materielt intresse för dagen, samt gifvit frihetens idger litet friskare vind i seglen. Och om tidningarne i allmänhet förstode att uppfylla sitt kall, att vara ett tribunal för allmän upplysning, i stället för det underordnade yrket af nyhetskrämare, så skulle folkbildningen i vår tid, då alla menniskor vilja läsa tidningar, blifva något helt annat än en fraseologi ur katekesen, husförhören eller slagdängorna. — Slutligen är det svårt att inse, hvad de 12 tusen petitionärerna mena, då de vilja insända sina hedervärda namnteckningar till regeringen, liksom för att gifva densamma en kontrapuff för det utfärdade religionsfrihetsförslaget. Nu är det visserligen nästan påtagligt att denna enfaldiga petition hvarken kommer eller kan komma att åt detta håll öfverlemnas, utan snarare att kastas under bordet, men huru ville de tolf tusen teck-! nade att regeringen skulle bete sig härutinnan? Icke kan den återtaga eller förneka sitt förslag om religionsfrihet för det att några skånska prester och i deras släp några skånska bönder önska att vi böra hafva religionstvång. Allt detta är så befängdt, att man gerna kan sucka till himlen och af medlidsamhet utropa : fader, förlåt dem, ty de veta icke hvad de göra. Summan af allt är emellertid den, att de tolf tusen petitionärerna alldeles icke uttrycka Skånes opinion i religionsfrihetsfrågan, utan att det tvärtom finnes mångdubbelt flera som önska all den frihet, som härutinnan kan erhållas, och vida mer utsträckt än hvad regeringen föreslagit. Vi hafva varit inne på kapitlet om skollärarne, och som en vigtig fråga är och nyligen i riksstånden varit äå bane angående folkskolorna, så torde en röst ur folket äfven få låta höra sig härutinnan. Man har med rätta visat misstroende mot presterna, såsom folkskolans ledare, derigenom att man föreslagit skolinspektörer för stiften för att visitera skolorna... Det är nogsamt kändt.att presterna i allmänhet visa föga intresse för skolan och för folkets upplysning, hvilken de inskränka till katekesläsning och bibliska historien, ty på ganska få ställen drifves fölkundervisningen utöfver innanläsning, katekesen, bibliska historien samt skrifning och räkning. Presten bestämmer hvad som får läsas eller icke läsas, och vi känna högst få prester som besöka skolan mer än två gånger om året, nemligen hvarje gång man derstädes har sin examen. Derjemte motsätta de sig alltid hvarje nyttig ändring eller reform inom skolan och folkundervisningen. Hvad tjenar detatt klaga öfver skolornas oduglighet eller att använda palliativer, då man arbetar makten i händerna på vissa korporationer, som ochså veta att använda den på ett för deras intresse förmånligt sätt? Om ordföranden i skolstyrelsen, hvilket nu är detsamma som skolans styresman, valdes för året eller för vissa år, så skulle alltid någon duglig person dertill utses, som visade nit och intresse för folkupplysningen. Vore presten användbar, så stode det församlingen ju öppet att välja honom, men den friheten var alltid gifven, att den, som illa skötte sitt åliggande, kom ej gerna i åtanka vid nästa val. Vi tro att största olägenheten härmed vore upphäfven, och det är få församlingar, der ej någon person finnes, som är vuxen ett dylikt förtroende. Hvad som likväl framförallt är af nöden, såvida man. vill. antaga att något slags folkskola skall existera, är en förbättring af skollärarnes löner. Ty det är ett fullkomligt barbari att under tider, då priset på lefnadsmedlen är nästan .tredubbelt högre än blott-för tio. år sedän, vilja att folkets lärare skola sitta på den .ömkligaste svältkur och begära att de skola föda sig på några tunnor säd och omkring 100 rdr om året, hvilket icke en gång är tillräckligt för-det uslaste fattighjon. Hvad de så kallade roteskolorna efter grefve Rudenschölds plan beträffar, så äro dylika i de: flesta af rikets. socknar, der befolkningen är kringspridd på ett vidsträckt område, icke blott nyttiga, utan fullkomligt nödvändiga. Tyien vidsträckt församling kunna aflägse boende föräldrar omöjligen sända sina små barn till den fasta sockenskolan, och derjemte har man mycket riktigt föreslagit, att renläsningsarbetet borde vara undanpgjordt innan den större skolan. begagnas, säledes antingen i hemmet eller i roteskolorha. Till lärarinnor i de senare passa fruntimmer ganska väl, helst då man vet att qvinnan i allmänhet har mera både tålamod och ihärdighot vid den första nn dame ingen. Men 1