Ernst skildes. i detsamma från mig och jag fortsatte ensam och tankfull min väg hem. Om aftonen samma dag, just som jag satte mp i båten för att fara öfver till Ragvaldsbro, kom mig roddarmadamernaåas Högljudda och snäsiga fråga: nå, ska herrn vara med eller ej? att se mig om efter den, på hvilken vi väntade, Det var en liten gubbe, snuskig och skäggig, med den långa näsan alldeles, hängande öfver den insjunkna munnen, och dessa egna drag starkt a som alltid omisskänneligen förråda juden. Han var: fattigt och dåligt klädd i en. bucklig, brun och. raggig hatt, trasiga stöflor och en gammal syart trådsliten rock. Jag hade svårt att förstå hvad han :gjorde, ty han stod alldeles krokig och nedlutad invid brokanten, men slutligen upptäckte jag att han bemödade sig-att upptaga en liten kopparslant, som fallit ned och satt sig fast i en springa på bron. Som en mycket liten kant af slanten syntes, hade gubben svårt att få tag deri för att rycka upp den. Ändtligen lyckades det, men i detsamma hade båten stött ut ifrån bron. I brådskam atthinna med snafvade han, föll i sjön och sjönk i början som en sten. I båten funnos, utom mig, endast en jungfru med en korg på armen:och några gesäller eller lärgossar, hvilkas första bestörtning förvandlade sig i ett högljudt skratt; då juden strax derefter med hufvud och axlar öfvertäckta af gammal kork, papperslappar och flytande sopor af alla slag, som här invid bron ständigt betäcka vattnet, syntes och fattade tag i brokanten. Deras skratt smittade äfven madamerna, ingen gjorde någonting för att hjelparden arma ubben, hvars ieke särdeles farliga belägenhet också föreföll tämligen löjlig. Förargad öfver deras tanklöshet och seende