jemväl med hänsyn till allt slags: verldslig; öfverhet gör sina medlemmars .samveten fria och allvarligt uppmanar hvar och en att lyda Gud mer än .menniskor, så måste hon så mycket mer med hänsyn till det kyrkliga samhället göra hvar och en fri. Ett kyrkligt samhälle kan ingen i sjelfvå : verket. tillhöra, som icke vill tillböra det och icke finner sin högsta glädje och lycka uti att vara en mMedlem af detsamma. En kyrka, hvilken tvingar sina. medlemmars samveten, kan icke, vi våga trygt påstå det, förtjena namn af kristlig. Men att, såsom väl flera, men uppenbarast hr Bring, ha gjort, våga framträda med en öppen förnekelse af samvetets rättigheter; det är i sanning den falskaste och den mest farliga och förderfliga, irrlära, som låter tänka sig. Det är det oblygaste och det fräckaste trots mot hela kristendomens anda och väsende. Man har i långliga tider predikat mot förnuftets förblindelse och derigenom äfven bragt folket derhän, att Man ej vågat tänka, ja, nära nog ansett för ett brott att tänka 1 andliga saker; men det har varit våra dagar förbehållet att se de andliga fäderna draga i härnad till och med mot. sjelfva samvetet. Och det är icke från påfven i Rom, utan från våra egna påfvar, från män, som företrädesvis föra renlärigheten. på tungan, en så okristlig lärosats har utgått. Om någonsin landsflykt kunde vara ett lämpligt straff för läroförbrytelser, så borde det framförallt vara det emot män, som våga framträda med så beskaffade läror, som icke kunna annat än uti innersta grunden undergräfva all religiön, ock hvilka måste väcka så mycket mer förargelse och farhågor, när mar betänker, att deras apostlar äro män, HKvilka . såsom akademiska lärare hafva sig anförtrodd ledningen af.den ungdom, som skåll danas till prestaembetet. Men upplysningen och allmänna vettet skola, vi äro derom öfvertygade, snart göra dylika läror oskadliga och, såsom alla falska täror, så snart man lärer.sig inse deras. förkastlighet, blott leda till ei klarare insigt af det som är fast och visst och evigt beståndande. Men uppenbarligen Kan det icke annat än på det högsta förtryta högvördiga riksdagspresterskåpet, att konstgrepp icke längre till något: båta. och att ej allmänheten blindt låter föra sig i ledband. Om religionsfrihetsfrågan än fallit, skall. iegke desto mindre: detta riksmöte intaga. ett högt rum i den svenska kyrkans annaler för: de väckelser till kyrklig emancipation, det ofelbart skall hafva med sig. Vi äro varmt tillgitna vår protestärtiska lära, och tvifla icke, att vår kyrka skall bestå och) framgå renad, föryngrad och med stärkta krafter ur den strid, -som synes förestå henne. Men skall hom kunna detta, så måste hon i sanning stödja sig på något hättre än lagens arm och borgerligh tvångsstadgar. Hon måste blifva, hvad HKvarje verkligt kristlig kyrka bör vara, ett kyrkosamfund, som blott stödjer sig på sanningen och gg blott med den andliga vapenrustningen; Hon måste aflägga allt papistiskt otyg, som ännu vidlåder henne, och blifva -protestantismens. princip trogen. Dess presterskap måste nedstiga ifrån den höga hierarkiska ställning, det hitiutills innehaft, såsom församlingens enda målsmän, styresmän och föreståndare. Det allmänna prestadömets id kan icke längre låta sig undertryckas. Också gladde det oss icke litet att under de allmänna öfverläggningare höra åtminstone en röst höja sig från sjelfva det högvördiga ståndet för en presbyteriansk kyrkoförfattning.