varsammaste tillrättavisningar. Men när talet faller på teologien och kristendomen, då anser man ej nödigt att med hela sin själ försänka sig i sjelfva saken för attrsålunda vinna åskådning och enhet; utan den ena afgör saken med eitationer och reminiscenser ur noveller; den andra ur faturkunnigketen, den tredje ur den mötafysiska rättsläran; och derföre blifva resultaterna derefter. Tiden. tillåter mig icke att fortsätta granskningen af öfriga punkter som fästat min uppmärksam het. Jag slutar med en vördsäm anhillan, att rikets höglofliga ständer måtte erinra sig att de icke blott äro representanter för staten utan äfven för kyrkan, och att detta senare PPpårag illa utför:s om v. ej vidtaga sådana åtgärder so: betrygga dess framtid. om vi gifva individerna all möjlig frihet, men hålla kyrkan sjelf i ett för hennes lifsutveckling skadligt tvång. Jag hoppas. att min framställning öfvertygat en hvar, alt det hvarken är af feghet eller skrymt ri, såsom man vill vända saken; som jag yrkar. återiemiss, på det att lagutskottet, ifall det enligt ordförandens förklaring anser landsförvisningsstraff m, m. i längden omöjligen kunna upprätthållas, rnåtte föreslå stt rikets ständer för sin del ville besluta, att åtgärder ofördröjligeu skola vidtagas för att i kyrkans författning åvägabringa den reform som cess förändrade ställning till staten påkallar, i den mån som omständigheterne medgifva, på det att slutligen en fullständig representatif författning med alla, instanser måtte införas, och kyrkan såsom en s!uten körporation med full nhet och kraft klädd i allt. Guds harnesk må möta sina moståndare. — AV rmm——