Fördelen or gr No vger rte vn RR gt bt FR TE re sedan flere lika berättigade statseller folkkyrkor blifva lagstadgade; utan han måste blifva en medlare emellan dem alla Presterskapets verksamhet måste få en polemisk riktning för att försvara läran, och dess krafter få icke mera odeladt användas för att verka till-lefvande kristendom. Väl finnes mycken Tskröplighet inom kyrkan, men det måste dock medgifvas, att Guds ord rent och klart läres och de beliga sakramenterna förvaltas efter Christi instiftelte. Enligt 1781 års religionsplakat få evangeliska lutberska prester icke påtruga främmande religionsförvandter någon embetstjenst; men enligt ifrågavarande lagstiftning skulle katoliker, baptister m. fl. kunna blifva i tillfälle att deltaga i val af prest, kyrkoråd, skolstyrelse m. m. (P!) Kristendomen skulle genom kyrkans verksamhet genomtränga och helga alla samhällsförhållanden, så att staten verkligen blefve kristelig. Detta befordras af religiös enhet, men motverkas genom söndringen. Då allt missnöje med kyrkans ordning berättigar till utträdande från densamma, skola många af dem som utgå icke sluta sig till något annat religionssamfund, utan förblifva i ett tillstånd af religionslöshet. Skola ieke då här, liksom i det fria Amerika och: äfven i England, stora barnskaror uppväxa i hedniskt mörker! Jag vill derföre icke påstå att kyrklig enhet med köttsliga vapen skall införas, der den icke finnes. Men denna enhet är ett godt af stor vigt, som det vore en dårskap att bortkasta, då man eger den. Ty våra baptister, om de också skulle vara 2000, göra likväl ingalunda en konfessionell mångfald nödvändig. De skulle kanske lätt nog kunna återvinnas till kyrkan, om de icke tidt och ofta besöktes af de ledare, som förledt dem till affall. Vi vilja ej förneka våra brister; men om statskyrkans prester vore aldrig så förträffliga, så skulle likväl villfarande läror kunna insmyga sig il församlingen, ty sådant hände äfven på apostlarnes ( tider. Men de lärde att man borde fly en kättersk I menniska. Nu deremot vill man icke tillåta att skilja henne från sig, ty det vore kärlekslöst. Men fordrar icke en högre kärlek att värna svenska folket för lögnens och villfarelsens gift? Talaren håde hört en stor statsman yttra, att Eng1 land, då det infört religionsfrihet, underskrifvit sin I: dödsdom. Framtiden skall utvisa hvad sanniog der I ligger i.den förutsägelsen. Sverge har haft stort abseende för enheten och fastheten i sin protestan-: tiska kyrka. Utskottets afslag på den Kongl. propositionen och landsförvisningsrättens bibehållande bifalles. Landsförvisningsstraff finnes i andra länders I lagstiftning och utgör en protest emot affall. Huru ! vidsträckt och i hvad mån den kan och bör tilläm: pas blir en senare fråga. Det är ett värn för kyr1: kan, som åtminstone icke nu bör bortkastas. Den i evangelisk-lutherska kyrkan skulle eljest, i stället för ): att vara herrskande, bli stadd i en ytterst betryckt ! ställning, och vara långt ofördelaktigare stäld än del: med henne konkurrerande trosbekännelserna: denli skulle förvandlas till en ecclesia pressav. Andra ! verkliga straffbestämmelser äro mera olämpliga. Bö: ter, som. blifva ådömde; sammanskjutas af de: böt-): fäldes anbängare. Fängelsestraff skaffar honom mar : tyrkronan och ökar hans inflytelse sedan han blifvit)! frigifven. Hvåd:konventikelfrihet angår, så är det ! klart,-att lekmannaverksamhet inom; kyrkan strider emöt 14:de artikeln i Augshurgiska bekännelsen, och lå kan således icke i strid dermed lagstadgas. Emot ;j densamma torde dock blott kyrkliga medel böra användas. Att restrvanterna icke underkastat det kongl. I1 förslaget en skårpare kritik, torde icke läggas dem t till Jast, enär de afhållit sig derifrån af grannlagenhet. De föreslagna förändringarne uti den kyrkliga lagstiftningen syntes icke för närvarande vara framkallade af något ännustvingande behof. ——— — Fjerde sammanträdet. öfver att ordet religionsfrihet blifvit satt såsom rubrik på det konagl. förslaget, hvilket han för öfrigt, efter öfvervägande af de -skäl, som talade för och F emot detsamma, med sin röst understödde: ; Riksdagsmannen Nils Hansson från Skåne började i med att uppläsa den i hans hemort cirkulerande, bh emot K: M:ts förslag riktade petitionen, hvilken han s förmälde redan inom : Kristianstads län ha erhållit n 1600 underskrifter. Tusentals varnande röster höjde k sig således, då fråga är att upplösa de band, somir kålla statens grundvalar tillsammans. Öfvertygelsenk om evangeliska lärans riktighet hade blifvit betyd-1 ligt röbbad sedan K: M:ts proposition blef känd och I förvillelserna ha sedan dess nåtte sin höjd, emedan ic man anker, att K; M:t genom denna proposition er-)g känt, att den ena religionen är lika god som dena andra. Religionsfrihet funnes redan för bekännare fr af andra, religionsläror, och om ständerna vore öf. I d vertygade att den evangeliska läran är den bästa, d hvarföre då stifta en lag, som tillåter affall från Åh densamma? Hvarföre i sådant fall icke stadga lämp-n liga! straff för den som affaller från denna lära? M För sin del hade talaren lärt, att vår evangeliskaj s: lära var den enda, genom hvilken vi kunna saliga !k varda, och han ville derföre icke att bekännare aflbi hvar och en om sin lära. Den nu varande lagstift-1o! ningen hade varit gällande i flera hundra år, och lå hvarföre skulle vi då kasta bort densamma? Talaren ki Gud bevara sig för att deltaga i ett sådant befc slut. CT Prosten Landgren. Det kan icke vara annat änd med högst blandade känslor man framträder på en te stridsplats, der lifvetsvigtigaste fråga från sö stri-)e diga synpunkter har blifvit behandlad, särdeles om sl man sjelf har ett varmt intresse för kyrkans fram-k vida lifsutveckling: En högt värderad talare yttrade jM förlidne gårdag, att man här i Sverge icke tillförn. li rätt vetat hvad-kyrkan egentligen vore, men att den ve kungliga propositionen vore ett medel att öppna fol-1F kets ögon i, denna sak. Jag vill ej bestrida att nåÅp son sanning torde förefinnas i förra hälften af detta st påstående, och att något dunkel sväfvar i-det allnänna föreställningssättet rörande kyrkans väsende; I M nen ait det kungliga förslaget är egnadtatt skingra nt letta moln, måste jag på det allvarligaste förneka. vd De talare, som obetingadt förordat detta förslag, synas mig. gö.a sig sällsamma illusioner så väl i afseenderpå förflutna historiska fakta, som i afseende på v: len ifrågavarande lagstiftningens framtida följder. är d4r har med särdeles hänförelse blifvit både i dag re och förlidna dagar taladt om Vasakonungarnes kamp at för religionsfriheten, och särskildt har man upprepat )ge let besynnerliga påståendet, att Gustaf II Adolf föll så för samma slags religionsfrihet som här förordas. A Huro är detta möjligt, när tamme konung. lät-hals-1de hugga svenske män på Stockholms Stortorg derso före att de i tysthet bekände katolicismen, hvilIM ken de under sin vistelse i utlandet omfattat, så-Åm sor enhvar kan läsa i Hallenbergs historia om denne I vå konung: EHvarkenGustaf Adolf eler någon af hauns)ba a otde.europeiska Potentater kände eller erkände en ) ve ; Ä prrakalad religionsfrihet, hvarom nu är fråga. lin a rg rå ädle. män, som grundlade den Nordameride nm ristaten, ehuru sjelfve landsflyktingar, voro ifi pd sMfotragsamme söm den kyrka, som utstött den. I m ek; då etta icke för att härifrån hämta stöd för öf : fe jag icke ärnar påyrka, utan emedan jag .de våller, det för ovärdigt att likasom lägga historien på te vinbänken och tvinga henne att Udd itt i E e, särdeles då nan förer frihetens talan siter Iles Jag Hura kyrkan, som från. början var en fri och sjolf.sa tändig kofpöration inom samhället, och för detta beroende offrade lif och egendom, snååningdm 5å ) all vg Te borgerliga såmhället, att he 00 la sina åtgärder kun i less sträfflagar, finner man bäst Sönom Ten kalDr f de germaniska folkens historia; När kristendomen örst träffade dessa folk, voro de ej annat. än vilda is srigaremassor, som trängdes om hvarandra mellan öc Nonau och, Östersjön, och omsider öfversvämmaa. SL