Aftonbladet – 28 oktober 1857, sida 1

BLUHUCIB BIUG INCA IRYVRTI VIAMSISAÅ RN. OT sig, är det behändiga påbittet att skilja mellan hvad man å ena sidan kallat tros-, samI vetseller tankefribet och å den andra bekännelsefrihet. Att kunna i sitt innersta hjerta uti tysthet hysa en tro och öfvertygelse, oberoende af det yttre lagbudet och af allt materielt tvång, är en frihet, som helt enkelt följer deraf, att man är en med förnuft begåfvad menniska. Man har visserligen talat om inqvisitoriska förföljelser och straff, grundade endast på misstankar derom att personer inom sig hyste villfarelser; men vi hemställa till hvar och en, som icke finner det lägligt att i detta hänseende med flit blunda för de enklaste och dagsklaraste förhållanden, om det finnes. någon. mensklig makt, som kan ransaka hjertan och pröfva njurar,, om icke äfven den, som af fruktan för straffdomar och förföljelser — dessa må nu vara representerade genom sträckbänkar och bål eller genom fängelse vid vatten och bröd och: landsförvisning eller hvad annat verldsligt straff som helst — öppet förnekar och afsvärjer hvad den kyrkliga eller verldsliga makten betraktar såsom en villfarelse, i alla fall kan i sitt hjerta hylla densamma. Det är just detta mer eller mindre starka tvång på bekännelsen; genom hvilket menniskan af fruktan för straff drifves att vittna emot sitt samvete, som utgör gamvetstvånget; och detär först genom aflägsnandet af detta tvång, hvarmedelst man, såsom Luther säger, drifver de svaga samveten med våld att ljuga, förneka och säga annat än de i hjertat hålla före, som samvetsfrihet inträder. -Den, som sålunda menar att samvetsfriheten existerar i Sverge, derföre att så många hemliga katoliker, reformerta och atheister som helst kunna finnas inom statskyrkan och, så länge de handla emot sitt samvete och förtiga sin verkliga öfvertygelse, vara i åtnjutande af alla slags medborgerliga företrädesrättigheter och förmåner, men, så snart de öppet vidkännassin verkliga tro, derför skola bestraffas — den, som anser detta för samvetsfrihet, han synes föga ha gjort sig reda för hvad samvete är, såvida han icke finner det särdeles lämpligt att uppställa en dylik af bekännelsefriheten alldeles oberoende samvetsfrihet, till ett slags tröst för dem bland religionsfrihetens motståndare, som eljest i allmänhet höra till framåtskridandets män och derföre icke kunna värja sig för en viss känsla af blygsel och skygghet, då de finna sig stå i led med den mot all mensklig frihet, all utveckling och fri forskning fientliga hierarkien och stadda i kamp mot den friket, som är den vigtigaste af alla, och hvilken verldens alla frihetsälskande och civiliserade nationer tillkämpat sig, till stor fromma för sin frihet och utveckling på andra områden. I sammarhang härmed kunna vi ej underlåta att i förbigående vidröra ett yttrande af hr domprosten Bring om samhällets samveteo, som de enskiltas samveten måste underordna sig. Denna lära om ett kollektivsamvete synes os5 vara så samvetslös och så oprotestantisk, så helt och hållet misskännande redigionens hela väsende och så direkte ledande till en rent-pspistisk uppfattning, att vi sannerligen häpna öfver att man från våras egna puseyiter, från dem, som i uppfattningen af kyrkan, dess makt och väsende intaga en i det hela äkta katolsk ståndpunkt, kunna höra uttalas en stark fruktan för den verkliga omaskerade katolicismen. Om någonting är personligt och individuelt, så är det väl samvetet; om det är någonting, som måste vara frivilligt och komma från bjertat, för att det skall ha något värde, så är det väl religionen; att genom majoritetsförtryck och vid påföljd af straff föreskrifva en menniska hvad hon skall tro, älska och hoppas, det är oförnuft, man vinner derigenom endast skrymteriets frukter och försoffning af det religiösa medvetandet, och psamhällets samvete vinner deraf ingen hugnad, för så vidt som enligt Luthers yttrande alla de lögner och den falska bekännelse, som sådana tvingade samveten göra, falla öfver den, som tvingarn. En annan högvördig sofism är den, att wvenska samhället genom antagande af det kongliga förslaget skulle ställa sig på en helt och hället indiferentistisk ståndpunkt, visa sig helt likgiltigt i religiöst hänseende och offentligen förklara alla religioner vara lika goda. Vi vilja häricke uppehålla oss längre vid det ofog, kom bedrifves med benämningen akristlig statn, eller jet oriktiga i att kalla ett samhälle kristligt, som utöfvar ett okristligt samvetstvång, alt säga, det ett samhälle hvilar på evangelisktprotestantisk grund, hvilket genom förföljelser mot olika troende visar sig förneka protestantismens sanna väsende. Ett kristligt samhälle torde med skäl få anses vara ett sådant, der kristendomen gör sig gällande uti och trycker sin prägel på lagar och institutioner och vi kunna då trygt hemställa till hvar och en, som vill se förhållandena sådana de äro i verkligheten och icke sådana de borde vara efter de konstiga teorier, som man i alla tider varit färdig att sammansätta för att framställa bestående förtryck och missbruk såsom naturliga och normala företeelser, att afgöra, hvilka stater, som visa sig vara mera kristliga uti sitt offentliga lif och i den allmänna anda, som inom dem råder, antingen de, som genom exklusiv intolerans spelat sin roll af m,kristlig stato eller de, der full religionsfrihet blifvit tillämpad. När man för öfrigt säger, att svenska staten genom det kongl. förslagets antagande skulle ställa alla religionsbekännelser på samma linie och införa en alldeles full och oinskränkt religionsfriheto, så är detta den gröfsta och i klaraste dag; liggande osanning. Det finnes många olika grader af religionsfrihet, och densamma har i särskilta länder blifvit tillämpad i en större eller mindre utsträckning. Full religionsfrihet kan man säga vara gällande i Nordamerika och Frankrike, der staten icke gör någon skilnad mellan de gärskilta trosbekännelserna. I England existerar densamma i en nåvot lägre orad. emedan