Aftonbladet – 27 oktober 1857, sida 2

skränkning af dess tillämpning till utländsk proselytmakare; 20 nej, som äro emot straffet, samt 21 obestämda vota. Kyrkoherden Aungeldorff har aff ttat ett nytt sändebref till sin kollega, prosten Ahnfelt, och är deruti angelägen att visa, det stiftets prester varit så eniga som möjligt uti afgifvandet af den stora opinionsyttringen. Om kyrkoherden Angeldorffs uträkning är riktig, hvilket vi ej vilja betvifla, så visar den att af suftets 400 prester på sin höjd !,, säger en tiondedel)-har röjt nog upplysning och kristeligt sinnelag att säga ett nej till det barbariska, pumera dessutom outförbara stadgandet om landsförvisningsstraff för s. k. proselytmakare. De öfriga nio tiondedelarne hafva dermed skrifvit sin egen dom, och hr Angeldorff tillkommer förtjensten att hafva Isgt förhållandet så klart i dagen, att något tvifvel rörande nämde prestera upplattning af sin lära och sitt kall icke längre är möjligt. Det är han, som för svenska folkets ögon visat på hvilken ståndpunkt det skånska presterskapet befinner sig uti andligt hänseende. Dock är det icke blott rösternas antal; som betecknar detta förhållande, utan kanske ännu mer de korta motiver, med hvilka -de fleste af re: spektive pres er beledsagat sina vöta. Det fattss blott att de öfriga stiften i riket följa Lunods stifts föredöme, på det man måtte erhålla hela svenska presterskapets mening i frågan klart och öppet ådagalagd. Alla illusioner rörande samma presterskaps rätta inneboende natur — därest några sådana ännu kunnavfinnas — vore dermed. undanröjda. Det bör icke betvitlas att ju ej, efter en sådan kompakt opinionsyttring å presterskapets sida, en opinionayttring skulle följa från landets sida, som dock troligen ej komimne awt afse landsförvisningsstraffets bibebållande, utan — presteståndets bibehållande. — Följande å propos för dagen läses i Göteborgs Handelstidning: En brefskrifvare från Lappska gränsen mot Finoland omtålar några religiösa tilldragelser från sistsämda land; hvilkå utgöra passande motstycken till hvad vi äfven i Sverge — beklagligt att omtaåla — upplefvat. För icke lång tid tillbaka hade några qvingor uti en af de nordliga finska församlingarne olifvit instämda till. häradsrätt för att stånda ansvar för kyrkoförargslsen. När roålet förekom tillfrågade domaren de tilikallade vittoenå, om de kunde tåga på sin ed, att de skrik; hvilka do åtalade höjt i tyrkati och hvilka stämplats såsom en ästadkommen förargelse, varit föranledde af okynneg. De vittnen, som tillhörde des. k. väcktes, intygade att dessa rörelser voro ofrivilliga samt att det icke stått i svarandenas makt att undertrycka dem. De icke zäckte intygåde att de väl hört ljudet, men kände .cke huruvida det var ofrivilligt eller ej. Domstolen fälde härpå det utsläg, att som det icke vore bevist att de omtalade ropen skett af okyine, men möjligt vore att de föranledts af. någon sjukdom, så kunle svarandena icke åt saken fällas. Sedan målet af kronoäklagaren dragits inför Wasa hofrätt, fäldes lerstädes de åtalade till böter af 50 daler silfveranyat samt uppehbar kyrkopNkt. Domarsn, som frisänt de anklagade, äntor sig deras sakoch äfförde besvär i senaten öfvör hofrätiens utslag, hvilket dock af senaten bekräftades, hvarjemte all utväg Bötogs de sakfälde att på nådeväg vinda befrielse från strafjet, De fattiga qvinnornarmåste då först aftjent böterna med-vatted och bröd i Uleåborgs häkte. De wostäldes härefter i sin församlings kyrka till undergsående-af kyrkoplikten; men då presten, enligt gamla bandboksformuläret, frågade dem: Erkännen J, att J, genom djefvulens ingifvelse. och; arga list icke alleaast förtörnst, Gud, utan äfven förargelse i Guds församling åstadkommit med edert rop?s — så bl.f svaret: NG, 1010 genom djefvulens ingifvelser., — Hvad var då att göra? Qvinnoina blefvo åter förpassade till Ulsåbörgs häkte, för att gedom nytt vatteloch brödstfaff förmås till bekännelse. Änyoinstälda till kyrkopliktens undergående, leminade de på sanima fråga simma star. Hvad man hätfefter äm oar företaga med de förstockade, är andu obekant. Liknande tilldragelse har ock inträffat uti en annan församling af. norra Finland, hvarest personer likaledes fått med vatten och brödstraff böta för sin vägran att erkänna, det de s. k., srörelser, som i kyrkan påkoråimit dem, varit dem ingifna af djefsvulenn. Hvad skall man nu göra med desse halstarrige? Vi väta ingen bättre råd än att — landsförvisa dem och skicka dem öfver till Sverge.