—— sedermera få dem väl undangömda, och den tredje, att slutligen få dem försålda. Huru inpraktiseringen i staden tillgick, det var och förblef en hemlighet mellan köpmannen och några få medvetna personer. Deremot kom nan till en viss grad underfund med, huru de varor förvarades, dem man lyckats inpraksera. Ty endast en obetydlig del af dem fans i boden eller bodkamrarne. Sammeter och i allmänhet dyrbarare oförtullade tyger, som uPpptogo en större plats, eller sådana, som kallades mvaror, som skrymde, funnog der icke, utan endast profkarior å dem; men hvar i något särEz es ? ot magasi voro fördelade på tillförlitliga annet Gch be kanta, i hvilkas gömmor en visitation kunde fruktas med minsta sannolikhet, och det är fullkomligt visst, att många lådor och paketer af sådant gods förvarades i rätt förnäma damers byråer och skåp. När en i boden varande köpare önskade erbålla så och så mån a alnar af ett tyg, bvaraf proflapp förevisats å kartan, fick en af bodbetjenterna af Patronen en nyckel, med tillsägelse att gå med den till den eller den damen, stundom en grefvinna 2ller friberrinna, lemna den till henne genom en domestik och afvakta hennes befallning. Vanligen infann hon sig sjef strax derp3 i tämburen och medhade ett paket eller en ask ör budet att återbära till boden. Det be208, att detta paket eller denna ask inneslöt det tyg, hvaraf proflappen var tagen, och sedan deraf afskurits hvad som reqviresades, så igenbars paketet eller esken till samma dam och nyckeln bekoms åter. Denna nyckel hade således äfven det ändamålet, att vara ett teckenspråk mellan köpmannen och nans tjenstvilliga beskyddarinna, så att damen ej behöfde inlåta gig i samtal med den skickade personen, med hvilken petronen sjelf