AO ML lyckades förmå dessa att göra gemensam sak med sig, hvarom man den tiden språkada såsom om en icke absolut omöjlighet. — Att framför andra köpmännen sjelfve skulle hylla detta sänkesätt, ligger i sakens natur, och sålunda framtvingade sjelfva tullagstiftningen ett vidt utbredt lurendrägeri. Ju större kramhandlare den tiden, desto större lurendrägare; och lurendrägare var kramhandlaren ej blott för den större vinstens skull, utan af tvingande nödvändighet. Ty svenska produkter, till exempel den svenska sidenfabrikens, voro den tiden så dyra i jemförelse med utlandets, att de voro, oaktadt sin verkliga godhet, mindre afsättliga, och framförallt lemnade de kramhandlaren en gå ringa vinst, att han alldeles icke kunde dermed vara belåten. Deruti låg för köpmannen, från hans synpunkt, ännu ett skäl att göra sig mindre samvete af lurendrägeriet, som, när det lyckades, i allMänhet gaf, oaktadt den omkostnad desg lyckliga utgång förutsatte, en större, ja en stor och, för vissa artiklar, särdeles stor vinst. Den omtanka, försigtighet och oro, som voro med denna något farliga verksamhet oskiljak. tigt förenade, hade någonting lockande och retande för ett djerft och spekulativt hufvud, och detta var fallet med denne köpman. Att de bildade i samhället, den rika och förnäma och i allt öfrigt lojala verlden rörande tullegstiftningen och lurendrägeriet tänkte lika med köpmännen sjelfve, bevisades ej blott deraf, att de rika och förnäma voro flitiga afnämare af de förbudna varorna, utan äfven af en annan särdeleg märkvärdig omständighet. Läsaren föreställer sig med Jätthet, att handeln med förbudna varor måste hafva trenne rätt kinkiga sidor: den första svårigheten bestod i att få varorna lyckligen genom Stockholms tullar eller möjligen in i en på annat sätt, den andra var den, att