Aftonbladet – 23 oktober 1857, sida 3

Den 20 Oktober kl. 6 em; (Forts. från: gårdagsbl.) Doktor Säve anmärkte, efter en liten inledning angående de åsigter han förr i lagutskottet sökt göra gällande, awvt den, !som förnekar all fara från det katolska hållet, betydligt far vilse. Det är vitserlig n sagdt, att evangeliska kyrksn är nog stark att npprätthålla sig sjölf, och äfven tal; erkände, att den sär bygd påfeit fast bälleberg; men dåjkaiolikerna åberopa sig på sin kyrkas företräde och anse den för:;den enda saliggöranide, så är det ett bevis, att de icke uppgifvit hoppet att göra den herrskande öfverållt. Men största faran hotar likväl från en här af svärmeandar, och är det skäl att för dem blottstålla deh evangeliska kyrkan? Mån frågar visserligen:Hvad kan det då skada att komms tillsammans till .gemen:amma andaktsöföingar ? och tal. är öfvertygad; att sådant icke konde skada, om åessa I andaktsöfningar alltid stode under prestera eller upplysta lekmäns ledning; men erfarenheten visar, att så skadliga följder verkligen uppstått af dessa sammankomster, att man måste hysa stora betänkligheter emot konventikelfriheten,. Bland andra sådana följder omförmälde tal. en häfiig öfvertro och inbillad egen fullkomlighet, rivgaktning af det sedliga och kristliga värdet hos andra, som kallas opånytt-: födda, andlig ofördragsambiet o. 8: v. När då tgennyttan: kommer till, så blifva dessa och dylika följder så mycket värre. Såsom exempel på de olyckliga verkningarne af sammankomster mellan andliga svärmare, anförde tal. sin egen ort, der religionen uppehölls af aktningsvärda prester, men der likväl Erik Jansson lyckades just genom konventiklar undergräfva tron på den lära dessa evangeliskå prester predikade, och åstadkom de beklagligaste olyckor. Vid den rörelsen var det likväl en lycka att de förs villade landsförvisade sig sjelfve, hvarefter bland folket i allmänbet herrskade en sträng lutheranism. Genom samma medel som Erik Jansson användt, genom kolventiklar; hafva äfven baptisterna förmått förskaffa sig sina proselyter. Då det för baptisternas ledare var af stor vigt att till denna riksdag kannu uppträda med påståenden om stort anhang, så utskickades från hufvudstationen i Stockholm agenter kring landet på proselytmakeri, och äfven iill de norra orterna hade: dessa agenter ankommit samt med ifver verkas för sitt syfte under nattliga sammankomster, -.genom dop, vid hvilka upprörande tal höllos. Dessa dop förrättades i badkar, sjöar, floder, bäckar oeh ränilar, och ofta tog dervid dopförrättaren betalning. Om detta ofog hade tal. från en lärare der i trakten. emottagit. en skrifvelse, som han nu uppläste, och som innefattade en mörk skildring af den oreda ivom familjerna ocK inom församlingen, som uppstått af detta baptisternas proselytmakeri. Inom den lilla församlingen, der brefskrifvaren: är hemma, skulle nemligen i 16 hushåll; i hvilka förut friden herrskade, .nu splittring och oenighet. ha uppstått: Mannen följer nu en annan lärare än, hustrun, och hustrun en annån än mahbnen, den ene sin evadgeliske prest, den andra sjelfkallade predikanter; d anse och kalla hvarandra för otrogna, och vid de husliga bestyren råda bittra tvister. De proselytmar kare, som åstadkomma denna oreda, emottaga äfven sammanskott för sitt proselytmakeris befrämjånde, utan att likväl för dessa; medel redovisa. sSjelfvå den lära de utbreda ären grof gerningslära. . Tala: ren erkände, att inom vår kyrka uppstått en viss tröghet och försoffning, men om än baptismen och andra sekter, uppträda annorstädes mindre häftigt än på den ort, hvarom brefvet handlade, så ville han likväl frågå, om vi skulle. låta sådana krafter intränga mellan medlemmarne af vår kyrka för att verka lif inom densamma. . Medlet ansåg han farli gare än sjukdomen. -Om man än erkände trögheten etc, inom kyrkån, så är det likväl icke att tillråda, att. deremot använda sådana vida värre medel, som leda till vantro, svärmeri: och fanatism:! Sådant står, för öfrigt icke tillsammans med bestämda stadganden å i den besvurna bekännelsen, enligt hvilka läroembe; tet får utöfvas endast af dem, som äro kallade ;; icke I; heller låter det förena sig med andra bestående stadgar, såsom den gällande kyrkorådsförfattningen. På sådana grunder hyste talaren betänklighet emot full konventikelfribet. och ville .afråda bifall till utskottets förslåg, samt slöt sig till det af biskop Thomander uppgjorda, som talaren ansåg vara i fullkomlig. konseqvens med :16-4 regeringsformen. Friherre Tire Cederström var mycket tacksam för att Kongl. Maj:t velat bringa 16 regeringsformen till sanning. Talaren antog hemligen och sökte de ducera; att denna paragraf afsett fullständig bekän nelsefrihet. Derefter öfvergick hån till en redogörelse för den åsigt om denna paragrafs betydelse, so. .domaremakten och allmänna åklagaremakten visat sig hafva uti åtskillige religionsmål, med hvilka talaren såsom sakförare haft befattoing. Vidare, då sjelfva vår betännelse innehåller: jag tror på en helig, allmännelig kyrku; så ville han fråga, om det är denna kyrkarsom är stängd inom svenska stätskyrkans trånga former? Talaren ville anse denna allmänneliga kyrka innefatta alla som bekänna Kristus såsom en herre. Att göra annat, vore att likna den romerska kyrkan, som anser. sig allena saliggörande. Gustaf Wasa ville icke: tvång. utan frihet, ihan förviste icke Johannes Magnus och Brask för deras katolska . tro, utan af politiska skäl; de satte sig uppemot sin konung i verldsliga och politiska saker. Är den svenska kyrkan den rätta och sanna kyrkan, så löper den ingen fara af katolicismen, enligt Kristi egna ord. Efter en erinring om användandet af orden ,prest och prestbyteros i Nya testamentet samt uppläsning! af åtskilligt, som Luther skrifvit, fortsatte talaren med en fråga: om något tvång-kumnat hindra tankefriheten? Erfarenheten har vi at,satt tvångslagar jaldrig,; kunna beherska öfvertygelser,, utan blott förmå den vankelmodige att ändra sin yttre bekännelse, utan att hans tro deraf kan hindras. Det var just tvånget i katolicismens. lära, hvaremot protestantismen uppstod: Sedan talaren vidare omförmält förhållandet i Ryssland och erinrat, att sjelfva turkiska sultanen medgifvit en fullständig. religionsfrihet, samt åberopat och anfört t ur avgsburgiska bekönnelsen, hemstälde han :.1: ähörarne, om det icke gränsar till en löjlighet att betrakta katolikerna såsom så förfärliga kättare,.då deras tro likväl omfattas af 200 millioner: menniskor? Talaren ville slutligen lagga riksdagsmännen på hjertat, att de skola för sitt åtgörande i denna stora och vigtiga fråga en gång svara på häfdernas allshärjartiög) I I Prosten Melander uppträdde för religiös enhet,, som han ansåg vara det skönastervittnesbörd spå 1ärang sanning för dem,; som hafva sinne för detiandliga. Att 1593-års män afsetten-sådan enbet och att våra stora konungar sökt:-upprätthålla densaminaå, sökte talaren vidare visa genom en historisk öfverblick. Likväll bade under senare tider denna enhet börjat. hotas, och de, som blåst på gnistan, de ropa nu, att våideiden icke kan släckas. Skall väl Sverge bli -som; Nordamerika, med; dess! måhga stridande religiösa bekännelser? Så tänkte icke 1593 års imän. Do voro tacksamma barn af den moderliga kyrkan. Nu är modren gammal och skröplig och birhed önska Kenne) undan. Man söker sätta en murbräcka under statskyrkan, att hon med brak måtte störta samman. På det bevekligaste afstyrkte talaren all feg eftergifvenhet för dagens rop. (Forts.) ÅR SÖN NVVQQQvQj W RÅTTEGÅNGSoch POLISSAKER, (Det ,;Zeferin-Dantelssonska målet. Sistl., tisdag fortsattes inför rådhusrättens 5:te afd. undersökningen i detta mål. Dånielsson och Zefferin voro personligen tillstädes, hvaremot magister August Sjöberg uppträdde såsom ombud för fru Zefferin. konsistorii vägnar instälde sig hofpredikanten Wen: ström äfvensom stadsfiskalen borgmästaren Mellbin i egenskap af allmän åklagare. Protokollet för föregående rättegångsdag insterades Hime, Mee 5