Aftonbladet – 20 oktober 1857, sida 2

Nej, Nora, mig har . ingenting ledsam: händt, och att jag nu är bär kommer sig deraf, att jag har tre veckors ledighet, och jeg ville se dig, tala med dig och höra. .. Henrik höll upp, men tillade hastigt: Och Köra äf din egen mun Huru det vär med. dig.n Ck Tack, tack, Henrik!... Du här skriffit så sällan på senare tiden och jag började frukta, ätt du äfven öfvergifvit mig., 3 Aldrig, Nora, skall jag öfvergifva dig3 men ... i Tala ut, Henrik! Hvad är det, som ligger dig på hjertat? sade Nora, blickando bonom rakt in i ögonen. Det är något, som plågar dig Zz Jay Nora, du Bar. rätt, det är min oro, sori jagät mig bit, och kahske har den äfven föranledt min långa tysthad, emedan jag ickö ville smärta dig, och likväl... xHvarföre afbfyter du? Nora satte sig och drog honom ned bredvid sig. ; Derföre att du måste tala först. . Ser du, Nofa, af dina egna läppar vill jag höra hvad som tilldragit sig, och sedan skäll jag söga dig hvad man sagt mig. Godt. Det skall kännas så lugnt inom mig, sedan jag fått. omtala allt för dig. Det skall derefter stå klart för mig, om jag handlåt rätt eller om jag förtjenat den förkastelsedom man så skoningslöst slungat öfver mig. Med en sträng sanningskärlek berättade Nora hvad läsaren redafi känher. Det våf med en rörande enkelhet och hänförande värma hon förtäljde om sina glada förhoppningar och den fråmtid af kärlek och lycka, som skulle uppblomstra från det oreda CrdA arbetet. Med sorgsen röst och tärfylda SR öfvergick hon sedan till den ovilja hennes be: mödanden väckt hos fadren och huru man lem Hat henne utan ärbete, ett föremål för hån och förakt, eburu hön icke på något sätt gjort sig förtjent deraf. s ; Med hufvudet stödt emot handen afhörde Henrik den unga flickans berättelse. Hans