Aftonbladet – 19 oktober 1857, sida 4

Vid Eva Sandbergs graf. 8å kort är jordeas fröjd. — Så snart försvinner Hvad stönt och ädelt är vår glädje bär. I stoftets verld det ingen fristad finner, Förgängelsen är endast bofast här. Bäst lifvet ler emot ett tacksamt hjerta Och glädjen rosor kring vår boning strör, Der stiger upa ett molnsaf qvalfull smärta , Och dödens engel står derutanför. Han hör ej-böner, aktar icke tårar, Han fäller skonläst blomman i sin vår; Ser ej hur djupt ban ömma bjertan sårar, Hvad qval och jemmer vid sin skörd han sår. Hvar kom du från? — Är du en fallen engel, Ett bämdens budskap, sändt från sorgens ör — Här står em herrlig blomma på sin stängel, Så mångas glädje, — tivarför skall bon dö? Se dig omkring! I jordens. dalar gifveg Så mycken ondska, som är döden värd, Men himlens blomster här så sällan trifves ; O1 låt det lefva. i vår arma verld.n Din klagan siilla — dödens engel svarar — En fridens engel är jag, sänd af Gud: Som himlens nycklar i min hand förvarar Och ilar verlden kring på Herrans bud. Blott Han, all visbets och all sannings källa, Far menskös öden i sin milda band, Hvarthän Han kallar, jog min färd får ställa, Att.samla skördar hem 11 himlens dand, Långt öfver tidens gränser nå Hans blickar Han allting ser, din rinsta tanke vet. Så tro, att allt är godt hvad Han dig skickar, Om ock din svaga blick ej skönjer det. Hvad vore lifvet, om ej döden funnes? — En orons natt, som ingen morgon har; En sträfvan till ett mål com aldrig hunnes; Ett himmelsljus. som blott ett irraken var. Så lycklig den som uti lifvetskooppning Till själens bem. från jordens dalar gick Med bjertat fallt af kärlek och försoppning, Med oskuld strålande uti sin blick. Så gick bon bort, hvars horigång der begråtes , Från tidens fröjd till evgteteås frid, Till Honom, som sin himmel mild: upnliter För den som troget kämpat lifvets strid: Väl må da sörja. — Himlen sorgen gillar, Den sorg som undergifvet bjertat tär : Do:k — tidens band och Gud ditt bjertqval stillar, Om du till Honom flyr, som lifvet är. Sänk då mot grafven ej ett tårdränkt öga. Hvad gömmes der? — Fj hon som från dig gick. Mot himen blicka! bon bor icdeti höga, Som bär din kärlek och din raknad fick. Dit skall en gång du sjelf från verlden. vändra , När till ditt läger Herren kallar mig, Att åter skåda henne och de andra, Som vandrat hem till Herran före dig