Om teatern. (Af Z. Topelius:) De, som bland oss i norden förneka teatern allt värde och berättigande, de göra det emedan de känna den blott genom hörsägen eller blott gjort bekantskap med dess dåliga sidor. De betänka icke, att just de största och högsta menskliga ting äro utsatta för de största frestelser, så att om teatern syndat så mycket — och det har den verkligen gjort — så är det i grunden derföre att dess uppgift är så hög och så svår och likasom indrager på en gång hela menskliga lifvet, med kött och blod, med synd och brist, med stöflor och sporrar, inom konstens ramar för åskådarens blickar. Dertill kommer, att teatern mer än någon annan konstart är beroende af flera samverkande krafter, och derest någon af dem har vank eller lyte, blir intrycket af det hela skeft och förfeladi. Ämnet måste der vara väl valdt och väl uppfattadt, dikten välsammansatt, spelet väl genomfördt, uppsättningen klanderfri, skådespelarne sjelfva sådane, att deras lif utom scenen icke stör illusionen på scenen; och der måste allt genomgås af en frisk, en ädel och en nationel ande. Slutligen måste der äfven finnas en publik, som uppfattar och uppmuntrar det goda, och en kritik, som tyglar och brännmärker det onda på scenen. Och när vi besinna huru få af dessa oundgängliga vilkor ännu hos oss inorden blifvit uppfylda, så kunna vi med rätta säga, att vi ännu icke haft en teater, som förtjenar detta namn, och att så mycket mer hvarje fördömelse af det, som hog oss burit teaterns namn, icke träffar teatern sjelf, utan endast dess skuggbild. Sådana fördömelser förefalla mig dexföre likasom ville lapparne upphäfva ett rop öfver skogens förfall och oduglighet, för det att de inför sina ögon ha endast krokota dvergbjörkar. Men derföre ligger det ocz så stor vigt uppå att få en teater med dithörande litteratur, som förtjenar sitt namn. Hvarje annat försök att derförinnan öfvertyga motståndarne tjenar till intet. Torde ock hända att flera finnes, som aldrig låta öfvertyga sig att scenen är något förmer än ett tillhåll för komedianter. Sådana fiender har teatern i alla länder, och der de äro konseqventa, der förneka de köckt tillika både konst och vetenskap. Men :våra teaterbusar hafva ej tillräckligt jernskodd panna för att slunga denna förnekelse öfver den menskliga intelligensen, och derföre göra de gunstbenäget ett undantag för det mesta dithörande; endast teatern är dem ein Gräuel. Likasom kunde de förneka teatern utan att förneka poesien, och likasom kunde de förneka poesien utan att förneka konsten, och likasom kunde de förneka konsten utan att förneka vetenskapen. Härtill invända de åter, stt allt kommer an uppå hvars andas barn det ena eller andra är, och deruti bafva de ganska rätt. Men dermed säga de heller ingenting nytt, ty samma förbehåll uppställer konsten sjelf, och det är lika litet dess fel, om allehanda ogräs frodas uti dess namn, som det t. ex. är vetenskapens fel, om alkemi, chiromanti o. d. påtaga sig dess lärda utrustning. Man kan vara af olika mening om bästa sättet att skapa hos oss en god inhemsk teater, men derom borde man vara ense, att det ej låter göra sig utan en skola och medelpunkt i hufvudstaden och utan en stående personal, som efterhand blir i stånd att bilda sig af inhemska elementer. Är man åter ense derom, så måste man väl finna det naturligt att staten och enskilta på ett eller annat sätt bana väg för dylika sträfvanden. Man bergar sig ganska väl utan teater?. Sant. Man bergar sig äfven utan taflor, utan böcker och till och med i hetaste sommaren utan kläder. Men bildningen vill hafva det med sig, att den ökar behofven, och det kulturstadium, som är nog lyckligt att ega de minsta behbofven, är utan allt tvifvel kannibalernaz. Våra krafter böra riktas på vigtigare ändamål. — Obestridligt. Mon när eget faller om våren, är det märkvärdigt, att blommor och gräs icke vänta på skogen, soMmlikväl är så mycket ansenligare och vigtigare, utan alla ha den förmätna pretentionen att vilja uppspira på samma gång ur den modera jorden.