(Insändt.) Öm qvinnans giftoman. En qvinna anses kunna gifta sig vid fylda 15 år. Det är klart att en så vigtig handling icke bör ntföras, utan att de båda kontrahenterna hafva fullt medvetande af de förbindelser, de genom densamma ikiäda sig. Skulle man ou, under denna förutsättning, icke kunna antaga att qvinnan vid 19 år förmår, otan alla rådplågningar med andra, bestämma om sitt äktenskap? Eller hvad är det, som man anser henne vid 15 år sakna, så att hon då icke gitter, såsom våra Jagar förmena, på eget beråd välja sig en man? Icke är det ett redigt begrepp, så framt man icke vill förmoda att lagstiftaren, då han villät henne gifta sig vid 15 år, ansett henne kunna gerom andra kast:s i händerna på en man, för att blott fortplanta slägtet. Erfarenhet då? Fordras det icke erfarenhet af lifvet för att rätt uppfostra barn? Huru man ser saken, måste man tillstå, att om lagen medgifver en qviona att vid 15 år ingå ett äktenskap, blefve detia än afslutadt först efter hennes målsmäåns hörande och med deras samtycke, så måste i den på samma gång förutsättas, att hon vid denna tidpunkt af sitt lif besitter alla de för detta vigtiga steg erforderliga egenskaper. Men — invänder man måbända — kunna icke några af den 15-åriga hustruns plikter öfvertsgas af bennes man? Samhället skul.e då tillåta en person att med en annan ingå en öfserenskommelse, utan att ega de för denna öfverenskommelses uppfyllande erforderliga förmögenheter. Men vi nödgas.tillsiå att lagstiftarne, då de tilläto en qvinna om 15 år att gifta sig, icke haft kla.tför sig hvad som af henne dervid erfordrades. Nu, då man begär så mycket af en hustrn, bör en qvinna icke tillåtas att förena sig med en man, förr än hon känner sina plikter som maka och moder. Att hvad vi tillvitat lagstiftarne verkligen kan tillmölas dem, bevisas äfven deraf, att de medgåfvo att en aderton års gosse fick gifta sig, hvilken förordaing först 1841 upphäfdes; likväl gjordes härvid det förbebåll, att 17 års lappar kunde träda i äktenskap. Vi tro att tiden nu är inne att stifta den lag, att ingen qvinna får, utan särskild tillåtelse af konungen, gifta sig förr än hon fylt 16 år, ochatt dem förening hon då knyter skall godkännas af hennes målsmän; men har hon uppnått 19 år, då må bon eget beråd sig gifta. Om qvinnan nu får vid 25 sjelf förvalta sin egendom, så må, om hon derförinnan emot sina målsmäns tillstyrkan träder i äktenskap, hennes man icke hafva rätt att fordra ut hennoes förmögenhet förr än hon nått 25 år, emedan hon anses icke kunna före denna tid densamma sjelf förvälta. Huru mycket ondt giftomannarätten, såsom den nu kan tillämpas, åstadkommer, det har i bondeståndet nyligen blifvit antydt; och bondeståndet har derigeoom visat, att det förmår uppfatta tidens kraf. Väl vore om de öfriga stånden vid en annan riksdag bysa samma upphöjda åsigter.