Aftonbladet – 19 oktober 1857, sida 2

i Norska storthingets afslutande. De med dagens post ingångna tidningarne från Kristiania redogöra för ceremonierna vid stortbingets afslutande den 14 dennes samt meddela de vid tillfället hållna talen. Kl. 1 på dagen infann sig kronprinsenregenten i storthinget för att detsamma afsluta. Han ledsagades dervid af enj mängd utaf stadens auktoriteter och mottogs af en deputation af 12 storthingsmedlemmar. Afslutningen verkstäldes genom följande af H. K. H. hållna tal: Gode herrar och norske män! Jag bringar eder H. M. konungens, mia högt älskade hr faders helsning. Under hans för oss alla så beklagliga sjukdom är vissheten om det trofasta norska folkets oskrymtade deltagande honom en dyrbar tröst. Måtte den allgode försynen uppfylla allas våra innerliga böner om hans återställande! Af omständigheterna södsakad ati lemna den ärofulla ställniog i Norge, hvartill konungens nåd kallat mig och uti hvilken jag kände mig så lycklig, begagnar jag med glädje denna anledning, dä jag åter befinner mig bland eder, till att uttala min erkänsla för de många bevis på tillgifvenhet oeh förtroende, som jag bar mottagit och af hvilka storthingets beslut, som bemyndigar mig att under H. M:ts sjukdom föra regeringen, vittnar om en tillit till min goda vilja, som jag städse skall söka motsvara. I hafven nyligen mottagit meddelande om det af mig i statsrådet aflagda edeliga löfte; jag skall aldrig svika detta löfte. Storthioget har med beredvillighet gått tillmöte H. M:ts nådiga förslag med hänseeade till de förökade fordringar, som landets välfärd och näringarnes ytterligare utveckling medfört. Att Öresundstullens aflösniog lyckligen vunnits genom storthingets medverkan, har varit särdeles tillfredsställande för H. M:t. Det är H. M:t kärt att hafva satt inseglet på flera för det allmännas väl nyttiga och nödvändiga lagarbeten, genom hvilka närvarande storthing väsentligt medverkat till befordrande af rikets intressen i åtskilliga riktningar. r H. M:t beklagar dock, att storthinge) icke funnit sig föranlåtet att antaga de uti föreningens natur och i båda nationernas gemensamma intresse grundade samt till lättnad för Norges och Sverges ömsesidiga handel och sjöfart, äfvensom till önskvärdt ordnande af vissa rättsförhållanden mellan rikenas invånare syftande kungliga propositioner. Det betydelsefulla erkännande, som först. ämde sak redan vunnit inom storthinget, berättigar dock H. M:t till det hopp, att den tid icke är aflägsen, då en klarare uppfattning af de för båda de förenade rikena så vigiiga unionella förhållandena skall göra sig allmänt gällande och derigenom utplåna hvarje anledning till misstroende. I det jag på min höge faders vägnar och af hela mitt hjertas tillönskar Heder alla. ihimlens välsigaelser, förklarar jag härmed, i kraft af grundlagens 80, Norges femtonde ordinarie storthing afslutadt. Storthingets president Harbitz svarade härpå med nägra ord, och hela församlingen ut ropade derpå: Gud bevare konungen, fäderneslandet och broderriket! HH. EK. H. jemte svit begaf sig .derpå tillbaka till palatset, dit äfven storthinget in corpore förfögade sig, för att helsa H. K. IH. till hvilken presidenten höll följande tal: Såsom medlemmar af det nu afslutade l5:de lagtima storthinget framträda vi inför E. K. H: för att frambära vår tacksägelse, för det att E. K; H., oaktadt plikterna mot brödrafölket lemnade E. K. H. blott få dagar att vara ibland oss, dock täcktes komma, för att i egen hög person, i kraft af den kongl. myndighet, hvaraf E. K. H. nu är innehafvare, afslata thingets förhandlingar. Nådigste kronprins! Med full tillit har storthinget på folkets vägnar åt E. K. H. uppdragit denna myndighet intilldess H. M:t med den allsmäktiges bistånd sjelf skall kanna öfvertaga rikets styrelse. På samma gång storthinget och hela folket med sorg och bekymmer mottogo underrättelsen om sin konungs sjukdom, sågo de uti denna skickelse ett bevis på Guds faderliga styrelse deruti, att konungens förstfödde uppnått mannens mogna ålder och således under dessa sorgliga omständigheter kunde öfvertaga regeringen, att sonen kunde bära bördan, medan fadren njöt den för honom nödvändiga hvilan., Desto mera måste vi deruti se försynens omsorg, som tronarfvingen såsom Vicekonung lärt känna det norska folket, gjort sig förtrolig med dess angelägenheter och vunnit dess förtroende och tillgifvenhet. Vårt beslut var således icke frukten af ögonblickets ingifvelse, utan af en fast och lefvande öfvertygelse. Vårt beslut var fattadt, innan vi mottogo H. M:ts uppmaning att uttala det. : Nådigste kronprins! E. K. H. skall nu, innan E. K. H. uppstiger på de förenade rikenas troner, af egen erfarenhet lära, att en konungs kall är högt och skönt, men äfven vanskeligt och ansvarsfullt. Men samme Gud, som gifvit E. K. H. detta.kall, skall äfven förläna E. K. H. visdom och kraft att utföra det. Nådigste kronprins! Det förhållande, hvaruti E, K. H. såsom Norges vicekonung stod till norska folket, och hvilket vi kortsynte hoppadesöskulle fortfara under en längre tid, måste alltför snart upphöra. Mottag då genom oss, folkets representanter, dess tacksägelse för den tid E. K. H. såsom. vicekonung lefde och verkade bland oss och för oss. Må det äfven vara oss, storthingets medlemmar, tillåtet att nu i afskedets stund för E. K. H. tolka vår erkänsla för den bevågenhet, den välvilja, som E. K. H. visade oss alla i allmänhet och hvar och en särskilt, för den öppenhet, den välvilja, hvarmed E. KH. kom oss till mötes. Vi trodde oss finna, att E. KH-icke