Aftonbladet – 17 oktober 1857, sida 3

mera på arbete, hvarken af mig eller mina bekaånta.n Fru D— vände Nora, som stod alldeles tillintetgjord, ryggen, för att gå in i nästa rum, men den unga flickan, fullt medveten af sin oskuld, hindrade henne, i det hon sade: Jag vet mig aldrig bafva handlat så, att jag kunnat förverka mna medmenniskors aktniug. Jag känner icke hvarföre min beskyddarinna nu undandrager mig sitt beskydd, men jag vet med visshet, att jag icke gjort mig ovärdig deraf. Såå, svarade fru D. och mätte Nora med en föraktfull blick. Nå, det är ju rätt bra att mamsell har ett dylikt me !vetande; ty derigenom kan mitt handlingssätt blifva betraktadt såsom en orättvisa, och ni som den oskyldigt lidande. Eljest tycker jag, och troligen alla röttänkande qvinnor med mig, att en ung flicka, som går på bokbindarverkstad, i sällskap med en hop råa gesäller, under före vändning att lära sig yrket, her öfverskridit gränsen af det passande, det skickliga. Kan man väl tänka sig något oanständigare än ett dylikt beteende? För öfrigt, mamsell, hvarill skulle hela det der spektaklet egentligen tjena? Ämnade ni blifva bokbindare? Inser ni icke sjelf det löjliga uti att inbilla folk något a TE a Och hvarföre är det löjligt ?, ora med blossande kinder. igt ofrignden Derföre att det är opassande och onaturligt ved qvitnans bestämmelse, samt skulle leda will så mycken oordning, att jag riktigt förvånar mig öfver att en så ung flicka, så klok och förståndig som jag ansett mil Stein vara. kan ha fallit på så befängda idder. Härmed gick fru D. ur rummet, och Nora vandrade hem med en känsla af outsäglig bitterhet i hjertat. Då hon betänkte buru alls bade orättvist och skoningslöst bedömt hennet försök att skapa sig sitt uppehälle; — bur förändrad fadren och grannarne blifvit, hvilke alla visade henne något, som bra mycket lik