följaktliget är obilligt och inkonseqvent att strängare förfara med egrie landsmän, än med främlingar. Men den svåraste stötestenen emot denna påföljd är dock att den ej vidare kan tillämpas. Eller tilltror man sig verkligen kunna tillämpa detta straff på hela skaror af svenska medborgare, som, efter hvad upplyst är, redan affallit från den rena evangeliska läran? Nej, säger mån, Medlet skäll användas endast emot förförarne, men ej emot de förförde; men jag tillåter mig. svara häruppå att, utom det att lagen ej gör skilnad på förföraren och den förförde, då straffhotet är lika för allt affall, bot2medlet icke ens låter använda sig på förförarne, hvilket erfarenheten nogsamt bevittnat. Tre personer hafva under senare tider varit föremål för denna förföljelse. Redan domarnes afkunnande väckte så väl inom som utom landet allmänt uppseende och gjorde allestädes ett sorgligt intryck. Men när man kom till verkställigheten af den sista af domarna, huru gick det då? Jo, affällingen landsförvistes till Danmark; men dänskarne, som ej tyckte om vår intolerans och ej ville underhålla en person, som. vi kastat handlöst ifrån oss, skickade hem mannen. Hvad var. nu att göra? Att utsända honom åt annat håll tjenade till intet, då han Jätt banat sig väg till Danmark och man dessutom hade goda skäl till det antagande, att,med undantag af Ryssland, våra andra grannländer skulle handla på samma sätt, Hau hölls alltså häktad någon tid, men man måste spart göra nödvändigheten will lag och mannen lössläpptes. Nå väl. Vill man förnya dessa tippträdeti, som kasta skymf och skugga på hela landet? Kan man begära att högsta maksen skall utfärdå domar; som ej kunna verkställas: För min del vill jag det ej; och då således landsflykt säsom påföljd för affall ej vidare kan tillämpas och någon annan lämplig påföljd ej kan utfinnas, synes mig häraf ötvunget följa, aut man måste tillåta hvad man ej kan förhindra, och jag besvarar således den andfa frågan, om nemligen införande af den föreslagna reigionsfriketen är påkallad af för handen varande förhållanden, med ett obelingadt jaDen tredje: frågan, om den af K. M:t föreslagna religionsfrihet må kunna menligt inverka på svenska kyrkan,, besvaras väl bäst af erfarenheten ifrån andra länder; men den synes mig dock; likaväl som den första, kunna lösas ur rena förnuftsskäl. Om det är obestridligt att sanningen, der den fritt och lefvande får göra sig gällande, alltid går segrande ur striden mot lögnen, så lärer väl häraf följa, att: vår rena evangeliska kyfka, om den är grundad:på Gadsrena ord och lefsande såfintig, icke behöfver frukta striden mot andra bekännelser. Den behöfver: ej, likt katolicismen, hölja six i mörker och värna sig med intolerans, för att ega bestånd. Minst af sit borde vi frukta att våri folk; som fått sota big i frihet och ljus och fått smaka de herrliga frukterna af vår rena lära, skulle kunna trifvas i papismens mörker och låta insnärja sig i Roms all både andlig och politisk frihet strypande garh. Men erfarenheten talar: här bäst. I båda våra grannländer är religionsfribeten införd, utan att några vådör deraf förspörts, utan att papismen der, enligt hvad i borgareståndet nyligen olifvit upplyst, vunnit något oroande insteg ; ochi Danmarks nyss församlade presterskap har på frågan om det; vore önskvärdt, att den der införda religionsfriheten ej egde rum, svarat ett enhälligt nej. Men jag är äfven i tillfälle att på denna fråga leruna ett ännu mer upplysande svar, afgifvet af en man, hvars nama är kändt och högaktadt i två verldsdelar, en af vårt tidehbvarfs ädlaste, mest upplyste män, hr doktor R. Baird. , Här anför reservanten senare delen af den skrifvelse från dr Baird, som vi i måndagsnumret i sin helhet återgåfvo, och som vi här derföre utesluta. Reservanten fortfar: Ett sådant vittnesbörd är ej lätt att jäfva. På alla dessa skäl tillstyrker jsg vVördsamt införande af religionsfrihet med de begränsniogar Kongl. Maj:t föreslagit. I utskottets beslut rörande konventik.lfrågan kan jag icke heller instämma. Då utskottet tillstyrkt upphäfvande af konventikelplakstet, utan att i stället antaga de i 6 af lagförslaget intagne stadganden avgående ej mindre rättigheten för svenska kyrkans medlemmar att utom den alimänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, än äfven vilkoren derför, har utskottet, efter min uppfattning, handlat mindre klokt. Fältet skulle då komma att stå oordnadt och presterskapet skulle beröfvas möjligheten att låta afstyra oordningar, der sådana kunna ega rum, De bestämmelser Kongl. Maj:t föreslagit, voro: 1:o att tillträde till dyhka sammankomster ej skulle förvägras presterskapet eller den offentliga myndigheten; 2:0 att denna sistnämda, i händelse a. inträffad olaglighet eller oordning, skulle ega att sammankomsten uppiösa, och 3:0 att sådana sammankomster ej utan särskilt tillåtelse finge hållas å tid, då allmän gudstjenst förrättas. Alla dessa bestämmelser fioner jag för min del både nyttiga och nödiga och anser utskottet hafva saknat all anledning att dem förkasta. Och då jag emot lagförslagets öfrige delar ej heller haft något att anmärka, vågar jag alltså härigenom vördsaråj föreslå, att rikets ständer måtte för deras del beslut antagandet af den utaf Kongl. Maj:t inåder föreslagna författning angående religionsfrihet samt vissa dermec gemenskap egande ämnen. I fråga om sakrameniallagen instämmer jag i hr Adlercreutz reservation (). () Som föreslår upphälvande af denna kongl. för. fattning. Red. anm. tners me —