man ser fiskar. upphängda för att torkas, och som af husgeråd endast ionehåller det allra nödvändigaste, ingalunda ett palats. Men lyckan herrskar der och man känner sig frestad att afundas dess egare. Allt som utmärker den husliga sällheten finnes der. En ung vacker qvinna gungar uti en liten. vagga, som hennes moderliga behagsjuka på bästa vis utpyntat, en liten knubbig gosse. Hustruns hår är i oordning uppstruket under en hög mössa och från hennes gördel hänger och skramlar en köippa af ringar, saxar och nålhus. Stödd med ena foten mot en omvänd korg, lutar hon sig med mildt behag emot den lilla älsklingen, som möter hennes blickar med ett leende: Oaktadt klädernas tjocklek, ty en sommar i Lappland måtte vara något helt annat ån i Paris, dölja de på intet sätt hennes smidiga växt, öch det vackra hufvudet tyckes vinna i qvinligt behag under den mänliga hufvudbonaden. Preavia henne, sittånde på en rulle af gamla täg, arbetar mannen på att Jaga ett nät, dock ej utan att förstulet skicka en öm blick på den intagande gruppen af modren och barnet. Vid fiskarens fötter ligger, bland tågstumpar och flöten, en ringa, men trogen vän, nemligen en hund, som tyckes njuta af den allmänna trefnaden; En yxa stödd mot muren, en pall med tre fötter, ett stycke täcke, ett par grofva skodon fäöllborda taflan, i hvilken råder en natursanning, som endast kan förvärfvas genom en lång och förtrolig bekantskap med menniskor och förhållanden. Hr Höckert är svensk och han ånväader sin talang — en talang af första ordningen — till att framställa sitt fådernesländs seder och bruk. Likasom så många andra hade han kunnat styra kosan till Rom, för att der efterapa antingen de gamla mästarnes freskomålningar eller ock för att följa Leopold Roberts och andra moderna genremålares exempel; men han har föredragit — och detta med rätta — att troget framställa för oss denna aflägsna vrå af jordklotet, hvarifrån han räknar sin härkomst. Konsten likasom menniskan kan lefva öfverallt, lika så väl på den kalla snön, som under söderns brännande. sol... Hr Höckert har en vacker och kraftig fårg, som erinrar om. hr De la Croix. Hans pensel är bred och djerf, och han har lyekats lösa det svåra problemet att-behandla ett. genrestycke uti proportioner, som: endast tyckas tillhöra den historiska genren. Hans figurer äro i naturlig storlek, dock utan svulstighet och öfverlastning. Hans tafla är en af de bättre som fignrera på expositionen: Hr Maxime du Camp, som i ett utgifvet arbete med titeln le Salon de 1857 behandlat de mest framstående arbeten på den senaste expositionen, sysselsätter sig mycket med hr Höckerts tafla. Efter att hafva redogjort för ämnet, slutar denne konstkännare med följande omdöme: Målningen är kraftig och klar samt utförd med en precieux impatement; teckningen, utan att förefalla torr, utmärker sig genom en matematisk noggrannhet, och dessa egenskaper göra Höckerts tafla till ett arbete