tvång, samt att läraren, då fri religionsutöfning tilåtes, skall blifva mera angelägen och nitisk, att genom förelysande efterdöme och ett vrrdigt sätt att framställa. religionens heliga sanningar, utsprida efi sånn kristendom, än nu, då han, om han icke sjelf dess lifligare eldas af ett ädelt nit, kan hvila på lagarnas föreskrifter. Jag.tror att religionsfribeten blir nyttig för samhället, såsom ledande till saonare gudsfruztan, och nyttig för läroståndet, efter den nödvär igt måste blifva en väckelse till ktinskaper, vaksamhet, dygd och omtanka hos hvarje lärare i församlingen. För öfrigt och då hvar och en, öaktadt dess rättighet till fri religionsutöfning, är förbubhden ätt icke dymedelst btöra samhällets I Jugn och åstadkomma allmän förargelse, anser jag följderna af en fri religionsutöfning icke kunna blifva vådliga. Friheten ger styrka åt sanningen, Wijkman :: Efter min öfvertygelse är det ice tvånget, som bör verka i religionsmål. . Jag tvingas ej till öfvertygelse. Den skall vinnas af sanningens egenskap och religionens egen gudomliga kraft till hjertats förbättring, och fåfängt söker man vinna detta religionens ändamål genom politiska lagar. Vår kyrkas nuvarande främste man har ock uttalat sin åsigt i denna fråga i en-recension öfver en af P. Wieselgren utgifven skrift, angående Sverges statsreligion, och detär mig eh stor tillfredsställelse att här återgifva hans ord; Sedän recensenten redögjort för sin uppfattning af 16 R:F; och derom uttalat den isigt, att med tutidantåg af presterskappt, konungen och ewila embetsmän, salla andrä; under en fri och otvungen religionsöfning, hade en fullkomlig samvetsfrihetv, yttrar han: Men oaktadt således rec. icke är ense med författaren i hafvudsaken, måste han Jikväl erkänna sig vara. författaren mycket förbunden för den värma, med hvilken han utför religionsfrihetens-sak. och yrkar aflägsnandet af symbolikens fjettrar: Men månne icke detta skulle kunna ske ännu fullständigare, ännu konseqventare ? Månne det i vår tid-och i vårt land skulle vara af så mycket vådliga följder, att låta bibeln vara den endasymboliska boken och lemna de öfriga i det värde, som de för den vetenskapliga forskaren kunna ega! —— Månne icke genom hvar och en utifrån gifven och påtvingad bestämning af fides que creditur en farlig anstöt gifves åt den hufvudsakligast vigtiga fides, qua creditur ? Eno af våra utmärktare teologer yttrar uti ett i dessa dagar offentliggjordt bref om religionsfriheten, bland annat, att, enligt hans åsigt den grundsats stode orubblig i sig sjelf, att tvång till bekännelse bör för Kristi skull; för kyrkans skull, för själarnes skull undvikas, einedan det öfverlastar Guds församling med sådana som icke äro af församlingen, tvingar: eller åtminstone svårligen frestar till den styggeligas e af all synd, som är skrymteriets, under det att å andra sidan martyrkronans heliga gloria inför dårars ögon sätts. på dårar, och gecom allt detta Guds namn ohelgas. Det synes mig dessutom uppenbart att religionstvåog ej står tillsammans med protestantismens id och väsende. Luther; egna här ofvån anförda ord visa detta bäst. De utgöra den starkaste protest emot påfvedömet och all auktoritets tro. Han satte sig sjelf öfver alla menniskobud,som bad ansåg stå i strid med Guds ord, och förklarade allmännveligen att detta ord endast och allenast skal utgöra ledstjernan och rättesnöret för hvarje menniskas tro; och att hvar och en får svära för sig sjelf. Härmed öfverensstämmear ock vår kyrkas trosurkund, augsburgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut; dernti första punktenslyder sålunda: Att vi alla vid Guds rena och saliggörande ord, hvilket i de belga profeters, evangelisters och apostlars skrifter förklaradt är, samhälleligen blifva vele, och att i våra församlincar skall lärdt, trodt och bekändt vards, att den heliga skrift af den Heliga Ande sitt ursprung hafver, och innehåller fullkomligen allt det som den kristliga lärdom om Gud den -allsvåldigste och vår salighet samt goda gerningar och dygder till-kommer och är en grundval och stöd till en rätt kristen tro och ett rättesnöre till att döma, åtskilja och förekomma all tvist uti religionen och ingen förklaring af andra behöfves antingen af de heliga fäder eller andre; söm af eget godtycke något dertill sat. hafva det icke är med den heliga skrift, eho de ock helst vara kunde, alldenstund ingen menniska efterlåtit är att tyda Guds ord efter eget sinne och derutinnan skall ingen persöns anseende, höghet eler auktoritet aktad eller gillad varda, utan den heliga skrift allena, som förbemäldt är.. AF allt detta synes mig följa att Feligionsfribeten är till sin princip riktig och att religionsoch samvetstvång står tillsammans hvarken med Guds ord eller vår egen läras trosurkund. Den andra frågan synes mig lättare att besvara. Jag är der inne på dei praktiska området, der jag känner mig mera hemmastadd. Hvarifrån har det kommit detta rop om religionsfrihet, sori trängt ända till tronen och tilltvingat sig gehör? Det har väl ej varit ett onstaka rop? Nej — det har kommit från stofa hopar af svenska medborgare, som från flera landsöndar fordra att få bekänna och dyrka Gud efter sin egen öfvertygelse. Detta är ett faktum, äfvensom att t. ex. en af dessa hopar, som börjat bilda sig till sekter, redan räknar öfver 1300 personer, nemligen baptisterna. De bafva redan bildat sig i församlingar, och man må ej föreställa sig att rörelsen lägger sig, minst om man tillgriper tvångsåtgärder, hvilka, enligt all erfarenhet, mera upplifva .och upphetsa andliga rörelser, än dämpa dem. Men, om man nu ej tilltror sig med andligå vapen, med Guds ord och sannivgens öfvertygande kraft, kunna uppehålla den kyrkliga enheten, hvilka tvångsåtgärder vill man då tillgripa? Man må om behofvet af dylika åtgärder hysa hvilken åsigt som helst, så måste man likväl vara ense derom, att något egentligt straff för affsll icke är lämpligt; och man har således tillzripit landsflykt såsom det .nda botemedlet; men är då detta medel lämpligt eller ens begagoeligt? Jag svarar härtill nej. Man må, för undvikande af det stötande i ordet bestrsffning, gifva landsflykt benämning af påföljd., för att slippa tala om straff för affal; så står det dock fast att denna påföljd är den hårdaste af alla besiraffningar. Den är dessutom olämplig i så måtto, att den mer, än andra straff, drabbar den brottslige olika strängt efter Hans olika ställnipg i samhället eller inom familjen, och att staten, i afseende på straffets verkställighet, göres beroende af andra staters benägenhet att den till landsflykt dömde Hos, sig. emottaga; hvadan äfven så väl lagkomiten och lagberedningen somKongl. Maj:t ansett . denna påföljd för brott olämplig och föreslagit dess upphörande. Anmärkas bör äfven, att då man ej. vill använda landsflykt såsom straff för affall, utan såsom ett skyddsmedel för svenska kyrkan emot olika tänkande, detta skyddsmedel väl i första hand borde tillgripas emot hit inkomne främlingar af annan trosbekännelse, då våra egna landsmän väl icke kunna vara farligare för svenska kyrkan, än de förra, och att det RR RN NR AN