Aftonbladet – 9 oktober 1857, sida 3

sött saken. Der år sål hvarkeå hyllning el Ter en plikt mböfperi Sn Jag BRyrkat: ot är en rättighet åt fölkmskten, åt det demokratiska; åt-turelernentet i samhället, som jag rektaweratoch fortfar att reklamera. Möjligen känner jag orätt, jag tror det dock icke, fnen jag erfar en stötande känsla vid cänken ätt afdå från denta rättigbet, emligt min uppfattning vida mera värd än de 100.000 vär, hvarom frågan är. Må andra fösta sig vid denna sömma och bedöma frågan från krömateåsigternaäs synpunkt; I, mina herrar, inom detta bus, som represepteren sköldarne på dessa väggar, hvaröfver I -åren så stolta och hvartill I ofta vädjen, inom edra bröst år jag öfvertygad finnes en käosla, som såger att jag har rätt, då jag påstår, att det med Sverges ära, med nationens värdighet är öfverensstämmande, att rikets ständer icke afhända sig den af mig avtydda rättigheten, utan förbehålla sig att sjelfve få anvisa erforderligt underhåll åt den person de uppdragit att säsom verkställande makt handhafva vår nations angelägenheter. Jag fortfar yrka bifall till hbvadjag öreslagit, och hvaruti jag är öfvertygad att j svensk man vid närmare eftersinnande skall instämma, Jsg har sett antydd den åsigt, att den af mig sjorda motionen företrädesvis borde gjorts inom bondeståndet, såsom det stånd, som visat sig mest obeaäget för nya anslag; detta påstående är likväl falskt. Den som så yttrar sig glömmer dagens tilldragelser. Ioom hvilket stånd har väl anslagsifvern gått längre än inom bondeståvdet, hvilket uti en viss friga liksom löpte framom de öfriga riksståndsn? Man svarar möjligen härtill, att det, som af mig afses, gälde en fråga, hvaraf nämde stånd ansåg sig hafva en särskilt fördel. Jag antager dock för min del icke denna förklaring. Jag eger nemligen till bondeståndets: fosterläbdska åsigter allt för stor tillit, för att icke vara fullt öfvertygsad, att för detta af Sverges allmoge sammansatta stånd skall Sverges ära vara lika dyrbar, som de enskilta fördelarne. Då jag nämde bondeståndet, kan jag icke förbigå, ätt jag af riksdagsreferäterna erfarit, att några ivom sagde stånd vargtde iliustra manövrister :sedan jernvägsfrågans behtndling sökt insinuera, att jag väckt mitt omordade förslag af helt andra motiver än de synliga. Härtill vill jag icke svara annat, än att eftör sig sjelf dömer ran ofta andra. Slutligen vill jag ickelemna oammärkt; att sg i och för min meranämde motion blifvit på ett oskickligt sätt angripen af den periodiska pressen; detta för närvarade hos oss beklagligen efter skanditen bungrande smålum feccesssriums, och hvars bär antydda natur, endast em bättre hätiobalanda förmår omskapa. Härvid har mäf icke förnekat den Yanliga metoden för att göra abrättningen pikänt, hömligen påbördandet af sjelfskapade motiver, i förening med personliga ibvektiver.. I följd häraf kunde jag visserligen hafvå åtskilligt att genömäla, då pressens maktmissbruk äro-mig: lika förhatliga, som alla andras, men fipner dock, att en bemärkelsefull tystnad är; här: mitt lämpligaste svar. Hvad den af mig i allo grundlagsenligt väckta motiohen sngår, vill jeg endast förnya min anhållan om. remiss till statsutskottet, och hvarvid detta mitt yt trande torde få medfölja.