Aftonbladet – 9 oktober 1857, sida 3

tonen saktade sig ej.stormen, och tillika började det störtregna. Den 10 uppstack en orkan, och sjön gick mycket hög... Den 11 rasade stormen förfärligt; först kl. 11-på f. ms blef det bekant för passagerarne, ait fartyget blifvit läck och hastigt tog in vatteu. En kedja bildades utan dröjsmål. af passagerarne, för att ösa vatten, och.vattnet langades upp från maskinrummet, hvarest elden redan slocknat. Men lyckades få bort så mycket vatten, att maskinen kunde sättas i gång för några minuter, men derefter stannade den för alltid. Vattenlangningen fortsattes likväl ände till dess fartyget slutligen sjönk. Under natten mellan den 11 och 12 steg. vattnet allt högre och högre, men alla om bord voro vid tämligen sodt mod och arbetade af alla krafter, under förboppning att de vid dagens inbrott möjligen skulle kunna ropa -an något -farstyg och sålunda. blifva räddade. : Morgonen till den -12 inbröt ändtligen, och s:ormen växte allt mer och mer. Arbetet med vattentsnicgen forisattes, och kl. omkring 2 på eftermiddagen började stormen något sakta af och himlen klarnade; Hoppet återkom och man arbetade med sraft. Kl..4 på eftermiddagen upptäcktes ett fartyg, oödskott lossades och flaggen hissades på half mast. Detts observerades af seglaren, som var briggen Marine, från Boston, och den styrde derföre genast kurs mot oss. Då ansågo vi vårräddning vars säker. Marisev kom så nära till oss, att vi kunde tala med hesätunngen och redogörå för vår nöd: Fartyget lade bi på ungefär en engelsk mils afstånd, och vi läto sila qvinnor och barn gå ombord på de ende fe båtär, som vi. hade i behåll, och alla kommo tyckligt ombord på Merine),: Då aftonen var nära att itbryta, upptäckte vi en anuan seglare; hvilken besvarade vår signäl och närmade sig tillsoss. Kapjen Herndon bad, att fartyget skulle lägga bi och skicka oss en båt; emedan vi icke hade någon qvar. Dstta lofvades, men vi sågo fartyget derefier endsst på något afstån, hvi ket blef allt större och större med bvårje ögooblick. Kl 7 på aftonen sågo vi ingen möjlighet att hålla Central-Amefika flott län:re, ehuru vi alla insågo, att om vi lyckades göra det ända till morgonen, skulle visallesamman blifva raddade.! Kört derpå slog en stor störtsjö för första ingen öfver däcket; och då var allt hopp ute. -Lifräddningsbojar utdelades bu åt alla, och vi uppstnde vå raketer, då i detsaimmaen förfärlig störtsjö åter polade öfver däck ochfartyget inöfh ett ögonblick jönk. Såsom jag tror, toro nu 400-eller-450-persoser kringströdda på oceanen, öfverlemnade åt bornss: godtycke. Stormen hadefollkomiigt lagt sig. Vi höllo oss alla nära tillsammans: och drefvos framst af vågorna. Ganska få ord ivexladesmellan de keppsbrutne; endast. de, som -vorö Hvärandra närnast, sökte upptbuntra: hvarahdra: Vi höllo oss sådes vid godt mod under två eller trö timmärj och ag trör, att under denna tid icke flera än tre-personer, hvilka: voro så uttröttade, att deej-förmådde hålla sig uppe, drunkaade: Men derefter sjönko fier hand allt flerä! och flefa. Hoppet, att båter skulle skickas till oss från de båda-ofvansämda farygen försväun, och Vi stälde vår förhoppning till örsysen: Jag såg mina olyckskamrster hastigt förvinna, och kl. I på natten var jag nästan ensam på ;cesnes, omkring 200 eng. mil från land. Jag hörleval rop från alla sön förmiådde fopa; men dkoru je ej vöro långt ifrån mi., kövde jag ej se dem. Öagefären timma derefter upptäckte jag ett fartyg, hvilket föreföll mig att vara på en eng. mils afstind. Aemtande nytt mod, styrde jag min kösa mot far;yget, och uppbådde det nästan alldeles uttröttad samt blef med tåg hissäd upp ömbörd. Detvar ett nörskt fartyg, på väg från HofdurasOtill Eagland. Jag fann före mig ombord tre af minga olyckskamrater; kl. balf 9 följsnde morgonen hade vi fått 49 af sCentral-Amerikas passagerare ombord, och des a fro alla; som jag vet hafva blifvit räddade. Vikrysade omkring så länge, till dess vi trodde att allz, som blifvit vid lif, voro räddsdex