Aftonbladet – 8 oktober 1857, sida 3

visa mig, att du åtminstone ansåge, mig värd! att dermed bemötas. . O, Amalia, jag kan icke tala uppriktigare: än då jag bekänner, att mitt bjerta slår lika varmt för dig nu som fordom; ait jag endast: beundrar dig högre, och att ditt ädelmod utplånar ända till sista skymten af de förebrå-pe jag gjort din bristande tro, din glömska: .. Håll upp, håll upp! Det der är för ömtåliga ämnen att vidröra. Det finnes känskor, dem man ej kan, ej bör bikta. Förträffliga qvinna! sade Falk, fattande hehmes hand och tryckte den i sina. Din hand darrar, hon förråder en inre strid Med. strider vill jag ingenting vinna: derföre, Frits, af godbet för mig, af aktning för de minnen som tala till oss från fordom, glöm denna stund och låtom oss för framtiden endast varar — vännetIx Min hand darrar emedan en fysisk svaghet, förorsakad, såsom min läkare säger, af träget arbete och ansträngningar, nekar mig det välde öfver mina muskler, som det normala helsotillståndet förlänar menniskan. Skall, Jag derföre misskännas, misstydas? ...n Ack Frits, ett annat lefnadssätt skall återge dig helsa och krafter! Du skall hvila rån ditt arbete, resa, förströ dig, nju.a lifvet på ett sätt som skall stärka, föryngra d gen SFör dina pengar? Tala ej om de förfärliga penningarne sade du nyss. Jag ber dig at Br i denna befallning lika trogen som jag vill blifva -det.n Falk sjönk ned för hennes fötter, och vi lemna åt läsarens egen inbildningskr aft att afsluta denna scen. (Forts, följer.)