Aftonbladet – 8 oktober 1857, sida 3

liksom magiskt fästade sig vid den fordna så högt älskade bilden. Ni igenkänner mig således? sade Amalia med sin ljufva välbekanta röst. Edra drag hafva en gång stått för djupt inpräglade i min själ för att de skulle kunna plånas ur mitt minne: -, Men tiden förändrar, och tio år ligga mellan de dagar, hvarom ni talar, och dessa som tillåfa vårt återseende. LONG Falk drog en suck. Amalia hade rätt. Tiden hade förändrat, ehuru icke härjat. Hennes utseende var ännu ungdomligt och friskt; hyn fin och blomstrande, ögat klart och glänsande; Men något v.r dock annorlunda. Middagens ros är lika yppig som morgonens, men den glänsande Perlan, hvari himlen speglade sig, är borta; prisman är krossad. Dagens och lifvets vindar göra detta. ; Er: godhet är stor. då ni visar en hågkomst af den, hvars anspråk derpå tiden och förhållandena för längo sedan omintetgjort, sade Falk med synbar förläg enhet. , Frits — låt mig ännu begagna denna benämning, emedan det endast är vid den jag vågar uttala hvad jag vill säga dig! Vihafva älskat hvarandra så som man älskar i ungdomen. Tiden har gått sin gång och offrat desta käns!or, som så mycket annat, åt förgängel: sen, ty jag smickrar mig på intet sätt med den föreställningen, att din bibehål na frihet icke kunnat vara bortgifven. Erfarenbeten och verkligheten hafva visat oss lifvet från en helt annan synpunkt än den, hvarur vi förr betrak:ade det, och lärt oss att taga hän-; delserna så som de af nödvändigheten tillde-.! las o8s Vi hafva begge blifvit pröfvade af dess tvång, men nu är friheten min lott. Det I är nära tvenne år sedan min makes död gjort mig till egen herre af mina handlingar, och