Aftonbladet – 8 oktober 1857, sida 2

brödet, tillbad ban honom hvarken med hjerta eller tankar. Tvärtom kunde hans hela lif betraktas som en förnekelse af hans tjenst. Hans enkla drögt och tarfliga spis, hans få behof och lätthet att umbära allt hvad till ett förvekligadt lifs njutningar kan räknas stälde bonom snarare bland klassen af denne guds vedersakare än tillbedjare. Han -sträfvade visserligen, såsom vi sagt, för brödet, men han dansade icke för guldkalfven. Det är svårt att afgöra, huru stor del eller lott menniskans verkliga lycka bår i de håfvor denne skänker, och om ej de lika ofta, som fattigdomen och bristen, blifva bly på själens vingar. Huru det än må vara, led ej vår hjelte af. deras tyngd. Med sitt fria sinne älskade han naturen och sina böcker, och dessa senare till stor del såsom nycklar betraktade till skatikammaren af den förras rikedomar. Naturvetenskaperna, och biand dessa i första rummet botaniken, VOro nemligen bans älsklingsstudier, ehuru, såsom odugliga för skolan, ban der måste arbeta i de lefvande språken. Men då han; som nu, befriad från den tunga dagsverksskyldigheten ait svarfva tröghetens pluggar ur förstockade hjernor, för att intåppa kunskapens vin i deras bermetiskt tillslutna kärl, fick lefva midt i naturens frihet och frossa i skog och mark, i Floras vida rike, njöt ban i djupa andedrag ett lif, som svalkade månget tärande sår. En afton, då ban hemkom efter en särdeles lycklig utflykt, som inbringat honom en skörd af icke mindre än fyra ganska rara slags växter, hände sig att landtmätarens gamla husföreständerska, jungfru Pella, som, med samma skyldigheter root sin husbondes ställföreträdare som mot honom sjelf, äfven trodde sig ha samma rättigheter hvad frispråkigheten angick, mötte honom ett litet stycke utanför gårdsgrinden för att underrätta honom att