Aftonbladet – 7 oktober 1857, sida 2

Hagsmannen Per Pålsson, öfverjägmästaren och kommendören Sjöceroaa, konsul C: H. Rooth, brukspatron Bock samt doktorerna Stenkula och N tzler. Til interimsdirektörer utsågos de, som tagit initiativet i rågan, nemligen ryttm. Tornerbjelm, häradshöfding berg, kors I C. H.. Rooth; handlanderna P. Carls 2, Wennerbarg och Kelling, hvilka, enligt uppdrag. ned sig adjungerade hrr Sjöcrona; Hage, -Tranchell. ock, garfvaren P. Henckel, Per Pålsson och prosten sgemar, och skola nämde hrr utärbetsa reglementets täljer samt till regerin en insända det med anhål laa om oktroj. Sedan, som man hoppas, denna: blifs beviljad, kommer ordinarie direktion att utses. Bnken skall kallas Helsingborgs bank med filialafdeluingar i Landskrona och Eogelholm. Efier anmärkande af den brådska, hvarmeå reglementet definitivt blifvit antaget, tillägger iiningen: Det har i flera kretsar inom samhället väckt ej -inga förtrytelse, att åtskilliga af de personer, som frigast arbetat för en filialbank härstädes och tillåörande dess direktion, utan att meddela sig hvarxen med de öfriga medlemmaärne af den tillämnade fiiialbanken eller ens med sina kolleger i samma direktion, helt enkelt sammankal:at de, som intresstra sig för en privatbank och deri ingått, utan at på sågot.sätt dessförinnan ha blifvit lösta från sina förbiadelser till fllialbanken. Vi vilja ej.karakterisera ett sådant beteende; beklaga blott att.såskett; liksom så mycket i samhället, bidrager det ingalunda att stärka aktningen och förtroendet medborgare emellin, ehuru vi hoppas att det i förevarande fall ej må dessmera skadat en god sak. ie RE — Svenska läkaresällskapet firade i går sin årshögtid i sundhetskollegii sessionssal. Den afgående ordföranden, hr professor Cederschöld, höll ett föredrag: Om läkarekonst och. qvacksalveri. E ter att hafva antydt de svårigheter, hvarmed läkekonsten hade att kämpa, för att uppnå den höga plats ibland aaturvetenskaperna, som den, i anseende till sin oändliga vigt för hela menskligheten, borde innehafva, öfvergick talaren till betraktelse af qvacksalveriet och visade på ett enkelt och öfvertygande sätt: omöjligheten, ätt utan grundliga kunskaper i anatomi och fysiologi ega förmåga att på ett rationelt sätt utöfva iäkarekonsten. Ibland orsakerna till det stora förtroende, qvacksalvaren ofia förstår att tillvinna sig, anfördes svårigheten att bedöma orsak och verkan med afseende på sjukdomar och deras behandling. Man förbiser i allmänhet naturens stora Iäkekraft och lägger för mycken vigt på medikaments verkan, bvilken -man så gerna vill. tillskrifva hrarje sjukdoms botande. Med sällspord-öppenbet frånsade sig 1alaren den bufvudsakligaförtjensten. af mången s. k. tyckad kur, hvilken han ansåg i:de flesta fall vara ena följd af naturläkningen; men ansåg sig äfven hafva någon rätt att påstå, det de lyckliga följderna af qvacksalvarens kurer i ändå mindre grad få räknas qvacksalvaren till godo. Hen sade sig visserligen ofta bafva hört omtalas sjukdomsfall, som af avacksalfare blifvit botade, sedan läkar: förgäfves blifvit anlitade; men hade alitid funnit, antingen att sjelfva berättelserna varit öfverdrifna, eller också ält nstur läkningen inträffat vid den tid, då patienten. af otålighet öfvergi vit läkaren och vändt sig till qvacksalvaren, hvarigenom denne fått skörda frukterna af, äkarens utsäde, och: anförde ett upplysande exempel på en dylik händelse: y För att tydligt visa de förderfliga följderna af qvacksalveriet, hade hän upptecknatberättelser ifrån läkare i alla landsorter, åf vilka berättelser dock: tiden icke tillät att meddela mera än en och annan. Man fann häraf, att qvacksålveriet är utbredt öfver hels landet, och att de mest uppenbare bedragare ockra på :allmogens enfald och lättrogenhet, men tll-: likay att qvacisalveriet aftager i samma, mån Iäkar.. nes antal ökas. : En sällsam företeelse-ansåg han det; derföre vara, att qvacksalveriet .i Stockholm ;synes hiffs gripit omkring sig, oaktadt Stockholm eger ett 3 rt antol Ikare, och deribland de ypperste i riket: Bland ce många omständigheter, som befordra qvacksalveriet, anförde tälaren i frätrsta rummer tolkskolans nuvaracde tillstånd, och sökte vist, att så länge naturvetenskapernå vore uteslutaa iffän folkundervisvingen, skulle kätekesläsninge:, såsön den nu, bedrifves,. blott rotfästa tron på det underbara..som är .grunden så väl till det öfv:rhandtagände-låseriet med salia sina. psykiska, förvillelser, som till qvacksalveriet. Han trodde dock, att det sunda förstånd som utmärker; vår allmoge, skulle; upplysa ded ömkönskapsrnåttet hos qvacksalvaren, om, den 26 icke Ofta åtsjöl skyda af deoffebtliga myndigheterna. Sålunda uttaläde hån itt)ögilande af det tillstånd, som kongl: Shndketskölleg un svär dom meds delar, att försälja åtskilliga universalmedel, men i äanu högre grad de belöningar, som af K. Mit tilldelas, beryktaderqvacksalvare, hvarigenom qvacksalveriet erbåller en prägel af laylighet, som mäktigare än allt annat underhåller tron på detsamma. Populära skrifter i medicinen hade, enligt talarens åsigi, ett menligt inflytande, emedan de bloit förvilla begreppen om sjukdomar, och man genom dem, utan medicinska kunskaper, icke. kan dära sig att uppgöra en riktig diagnos, d. v, s. att med säkerhet igenkänna en sjukdom. För öfrigt hafva dessa skrifter den olägenbet med sig, att de underhållå föreställningen om nödvändighsten af medikaments bruk i alla sjukdomsfall och betaga förtroendet till naturläkningen. —..— Nr Genom den beredvillighet, hvarmed apo ekarne utlemna medikament efter qvatksalvares. recept, och ännu mera.gcpom des. k, haodköpen befordras qvacksalveriet på ett högst betänkligt) sätt. Talaren 30förde några exempel på den Jätthet, hvarmed apotekarne uttyda de mest befängda benämningar droger, som af qvacksalvare reqvireras, och tillade, att den vetevskspiiga bildning, en apotekare nödvändigt måste besitta, borde, om ivgenting annat, afhålla bonom ifrån detta grymma gyckel med sitt vig tiga och maktpåliggande yrke. Uti några allvarliga och begrundänsvårda ord till 1:karne sökte han sluthigen visa, att de sjelfve icke äro utan, all skuld till det öfverklsgade onda. : Talaren delade icke den åsigt, som från åtskilliga kåil blifvit framstäld, att qvacksalveriet skulle kunna inskrönkas g-nom:strårg:re Jagar emot detsamma. Deremot trodde han, att detta mål, åtminstone till någon del, kunde vinnas, om det funnes någon läroanstalt, der insigter i sjakvård och de lägre kirurgiska operationporna kunde inhämtas, hvarigenom sjenliga biträden åt läkarne kunde erhållas, och föreslog att under tiden söka upplysa dem, som pu, utan ringaste begrepp om grunderna för en rationel 8 ukbehandling, föregifva sig kunna bota sjuka och Så lunda förmildra qvacksalveriet. Derefter sökte han i kort het bemöta ett inkast, som stundom anföres af qvacksalverieis försvarare, att nemligen läkarne sjelfve icke äro frie från misstag, och slöt med den förkla: Triog, att läkekonstens ofullkomiighet icke får för: blandas med dess missbruk, och Izkarens fel icke skrifvas på korstens räkning. ör Sekreteraren, doktor Böttiger, uppläste sedan sin årsberätte!se, redogörande för sällskapets verksam: het, under detta sitt 49:de år, samt de-fyra klastr: I nas arbsten: den anatomiska, den kirurgiska, den mer I dicinska och den farmaceutiska; ledamöternas upp: I gifter om sällsynta rön under deras praktik, redogör jrelser för utländska skrifter m. m. En öfversigt lem? i nades äfven af bufvudstadens sjukdomshistoria under året; slutligen af invalde ochaflidne in: och utt I Jändske ledamöter. Till slut öfverlemnade den af gående ordföranden embetet åt den nyvalde, doktor Levertin. (Sv. T.) I Bret från Upsala. i Kolerans härjsingar. — Stadens osunda läge och omgifI Mr berg rr