Aftonbladet – 6 oktober 1857, sida 2

ket komiska resultat för öfrigt den arabiske fålen i sanning här: minsta skulden. Och när rakknifven i dag har rakat min vördiga isterbaka för att — i morgon börja om igen, hafva vi här för-våra ögon ei civilisationens ansträngning, till den grad löjlig, att man skall söka efter maken dertil). Det har ofta förundrat mig att se personer under barberandets hela procedur iakttaga en hållning nära nog högtidlig och andäktig; deras u tryck är ofta sådant, som försigginge här en stor och märkvärdig akt af pånyttfödelse, ett trolleri till föryngring och försköning, der patienten genom ett enda oförsigtigt ord skulle kunna störa hela den gud: domliga operationen och komma miraklet att misslyckas. Sedan den heliga raktvålen väl blifvit ingniden i ens fysionomi och den magiska. knifven blifvit applicerad på kinden, procul este profanis-och — ,nu signelsen!o För mig — o; hvilken kätteresjäl i denna syndiga följetonistlekament — för mig bar det aldrig en enda gång i mitt lif varit möjligt att känna rakknifven på min öfverläpp, utan att jag behöft göra allt upptänkligt vild mig för att ej brista i ett olympiskt gapskratt och derigenom sätta min Figaro i den allra största förlägenhet. Ja, skrapa du, din gamle töker till mästare utaf non plus ultra silver steelo! Hyfsa mig dugtigt, om du kan !-Civilisera min oborstade natur (d. v. s. min borstiga)! Tag raskt il Ligg åt! Feja rent hus! Och så, kantänka, bandduken efter med sjelfförnöjelgen af ett lyckligt och väl utlördt värf!..-. Så der ja, praktfullt, glatt som en marmor skifva, och hur allt är godto! Lefve: civiligationen I t Din evige närt... 1 morgon vid samma tid, det vet du ju, är jag här igen; ooh kivarföre? För det att denna natur, som du var så god att oivilisera