Aftonbladet – 6 oktober 1857, sida 2

lat mig i dag, den skall åter i morgon:ha litet otaldt med dig; derföre, att hur åa civiliserar och civiliserar; skall du: dock alltid blifva till rest med liqviden, derföre att!bvart enda skäggstrå, som vär Herre låter växa på minhakay är tillräckligt för att trotsa hela verlderig barberareskrå och skrattar åt hela er rakknifsarsenal. . De gamles mytologi har uppfunnit många sinnrika syndastraff för de olycklige i Tartaren. Ett. sådant.var det att.oupphörligt vältra-eh sten: uppför: ett berg, dervid den alltid föll tillbaka just som den -var blott en tumsmån från toppen. Ett annat var, att ösa vatten i ett kar med gissnad botten. Jag vill inga lunda säga, att barberarne skulle hafva fått sittyrke-till något slags. syndastraff — malisen skulle snarare säga att vi dertill fått dem —men jag tror mig red bestämdhet kunna påstå, att som sysselsättning, i allmänhet betraktadt, som affär, som värf, särdeles som ett värf i civilisationens tjenst, kan intet tänkas mera resultatlöst än just detta, och danaidernas arbete var i sjelfva verket dock en hårsmån mera förhoppningsfullt, ty ett a umalt kar kan dock åter tätna med tiden, just förmedelst behandling på den mvåta vägen, men: experimentalfältet för. rakknifven ioke blott är och -förblifver evigt detsamma, utan blir, såsom erfarenheten lärer; snarare mera obstinat ju oftare det exploiteras. Meny det förstås! Det är just detta resultatlösa, som å andra sidan är för rakknifven ett afgörande sina qua nom; Devär just detta, att barberaren oupphörligt öfvar sig: i sin ädla konst förgäfves, det är detta förgäfves, som är hans existens och vilkoret för hela hans ifrågavarande konst. Vore menniskoslägtet med en enda gång rakad. Hvem vore då barberaie? Men — bar: berare måste i civilisationens. intresse finnar till, ergo är det så lustigt tillstäldt, att allt