Aftonbladet – 30 september 1857, sida 3

sa Je LANDADE ÄMNEN. dg ur verserna vid promotionen i Helsingfors en 29 sistl. Maj af C. W: Törnegren. O! Finlands framtid! — Dunkla ord, . Hvars, rätta meniog vi ej veta, Den vi förgäfves efterleta Bland tidens tecken på vår jord! Blott ett står fast: de år, som stunds, De måste blifva annorlunda; På jorden ingenting .bestär, Nytt skapar hvarje dag som randas; Så blomman föds, när våren andas, Men årifvan smälter öch förgår. Dock der i ödets dunkla gångar Förståndet ickö hittar rätt, ? ängen Nå kckin IL Och mången brokig fjäri ar, så lades ned öfvad hand, Från drömmens 4köna rosenland, Hvars färgglaus, tiltsbeundran t Till, dess erfarenheten. lär : ev Att endast stoft den fögring är, Som, fängslar ögat vid hans vingar. Så höppet och vär framtids bild Med skära, värna färger målar: En himmel, lyst af solens strålar, Ei sommargryning, ren och mild, En tid; som, bringar, fädrens.seder; Dejallvarsamma, till.sin! heder; Då deras gamla -språk igen; -Såslänge-glömdt och äktadt ringa, Man öfverallt skall Höra klinga, Hvarhelst man möter finske män: Då färden flyr ur våra dälar, Då) sanning blott ock mannatro I finska-sinnens djup skallbo, Då bjertat vill hvad tungan talar, Och mycket mer; som låter grannt, Om det blott engång blefre sannt. Hell, Tjusa tid, förutah lik Om Gud dig ät vår bön. skär! Om ej, 0, blif .os3 evigt när, Dr sköna bild. ur drömmens rike! Ett helsans medel blir förgift Om oförsigtigt görs dess i Och mången hög och ädel sanning Blir skadlig i sin öfverdrift.. .-: ER bländverk blott det är, en villa Ett skryt, som måste slutas illa, Att vilja stolt vår. odlings band, Det gamla, -minnesrika, bryta ra att.dess brustna länkar knyta annat häll; med vitisk hand: Nej, då i ljus vår bildning flammar, Vi släcka fåviskt ej dess bloss, na för alt VR nänna 055 ill dessa språkförvandta stammar, Som råhet, djapt i själen sänkt, Än u bevara oförkränkt. Hvi vredgas på vår odlings minnen, För det bland oss-hon, föddes svenskt All bildning är ju fosterländsk, Som ammat fosterländska sinnen. Vår tid har visst fullkomnat den, Dess frukt bland folket lyckats bringa; Dock bör ej barnet aktas ringa, Som en gång gömde ynglingen. Vår troivi ärft-och våra lagar, Vår vetenskap, från fordna dagar; Ett arf, som än att vördas tål; Som kräfver kärlek än med rätta, Som det är värdt att öfversätta På våra fäders tungömål. Det språk; som-småningom går under; Visst öfvat strängt sin berskarrätt; Doek saknad väcker äfven det gång i miniets lugna stuhder, det till efterrerlden bär Hvad tanken skapat ädelt bär, Och diktens drömmar, himlabarna , Hvem -mönstrar mulen deras drägt. När -huldt. mot oss. de:le och täckt, Som rosor. ur en -blomsterurna P:--4 Dock, när sitt värf bon lyktat har, Må -Sveas tunga gerna vika, Blott hennes -bildnings:skänk, den rika, Den ädla, friska, stannar qvar. I sommarns nätter; nära polen Det dröjer, när hon sjunkit; solen, I vester än ett sken, 55 Till dess btt nytt från Öster sänder Den morgonrödnad, som sig tänder, Och bådas lågor blifva en. Så må den Fagen beva Fn ildt, när, hån slocknår, 1 ; Hvars rodnad klar, i öster brinner, Förbinda så det ljus, söm fyr; Med skenet, af: den idag.som: gryr! Då skåda vi med mindre saknad Det förras skimrher sist förgå; Othhelså gladt välkommen då Den nya solen; engång väknad.