Aftonbladet – 30 september 1857, sida 2

Iispelade på hans läppar, eleverna i Napoleon lskalyodet alt söka: täfla med någon af dess mästare: SFrankrike! har lagrar voch guld tropade hån, för: den af: er; som uppnår nåt on af-deln. I bären eft namn; fhindherrår, som fordrar att; I värdigt uppbären det, som ständigt manar :er till ära och glans, och detta inaman är les glåves de Napoleon.. Vi behöfva knapt tillägga att-detta-tal blef-applåderadt. fuedomen klappade händer och ropade bravo utan all ända; En verklig entusiasm var råidande. En svensk förefalla sådana scener, som den vi Bevitthade i Napoleotiskä lycget, egendomliga och nya.: Vid de svenska läroverken hav-ej -högtidligheterna: denna. glada kardkter sönå i Paris. Den stela tråikigheten och det pedagogiska allvaret äro i denna Btad alldeles bannlysta, Det ligger någonting pikant i att eleven applåderar sin lärare, ,som icke vär-generad;: utan : tvärtom smickrad af detta bifall. 75: TS t i Sedan. professorn i litteraturen slutat, yttrade ett par andra professorer sig i: få. ord. Derefter började utdelning af priserna; Naninet uppropades, och vig och lätt, med militärisk hällning, skyndade eleven, under kamraternas batidklappningar, fram fill estraden, defhan leehde mottog belöningen af rektor (proviseur), som kysste. honom först på ena kinden, sedan på den andra. Belöningen bestod -i-en lagerkrans, hvilken påsattes utider det att mus siken spelade en fanfar, och i böcker, inbundna så nitida som möjligt. Somliga elever uppropades flera gånger; ty premier utdelades i hvarje ämne särskilt. En liten ung gosse — jag vill minnas han hette Didier -— framkallades mycket ofta och erhöll gålede en hel hög med lagerkransar, samt hade slutligen bredvid sig ett helt bibliotek. Kamraterna applåderade honom ursinnigt och :rovade: Vive le petit Didier!... Fanfare! Fanfare!, . . . Slutligen; utdelades hederspriset