Aftonbladet – 28 september 1857, sida 3

skall rycka u vinnan ur-den. andliga domning att je så mån uttrycka mig, hvaruti hon hittills befur nit sig, såsom beröfvad samhällets yttre förmåner oc rättigheter, att den skall stärka hennes mod, lär henne att mäta sina krafter och derefter bestämm måttet för hennes verksamhet. Den bildade qviona skall icke längre vara slaf af yttre konventionell bånd; hon skall lära sig att sjelf pröfva och se, at skåda med egna ögon omkring sig i en verld, de bon hittills varit till hälften en främling eller p sin böjd en tolererad gäst. Jag vill icke här utbre da mig öfver den närvarande lagstiftningens inkor seqvenser. Åt den unga enkan, hvilken ätojutit sam me oppfostran, som man med skäl fördömer, oc hvilken ännu befioner sig på barndomens gräns, be siljar man en frihet, som man förvägrar den ti mognare ålder komna qvinnan, hvilken besitter e af pröfningar och försakelser mångdubbelt större lef aadserfarenbet än den, som stått att förvärfva unde ett kort, kanske mest åt nöjen och förströelser eg nadt äktenskap. Om jag således gillar lagutskottets betänkande denna del, kan jag likväl icke gilla den inskränknin; i den medgifna fribeten, hvilken utskottet i enlighe oed den kopgl. propositionen trott sig böra tillstyr ka, nemligen att den hittills gällande giftomannsa rätten skall oubbad qvarstå. Häri ligger en motst selse, som åtminstone för mig är olöslig. Man meå gifver qvinnaan rättighet, att fritt röra sig i del yttra verlden, men i hennes inre verld, hennes allra beligaste, der vill man ännu binda henne. Jag vil cze här upprulla någon tafla af alla de upprörand: dlider, hvariill giftomannarätten gifvit anledning oc hvartill den ännu dagligen gör det. Om man för nådde intränga i familjernas innersta sköte, skull man finna, att en icke ringa orsak till sedernas för sll och samhsllets kräftsår i flera än en riktning just ligger i giftomannarätten såsom den hittills blif. zit utöfvad. Man klagar öfver att det äktenskapli sa lifvet i så många fall företer blott skuggsidan sl bysd det borde vara; men huru kan det vara avnor lusda, då äktenskapet så ofta icke är en akt af sed 1ig frihet, af inre barmoni och ömsesidig böjels: Juisa ett verldshgt kontrakt, der penniogen och böj den spela hufvudrollen och der den ena kontrahe:ea kanske med dödsäångsten i sitt hjerta och med :tt tyst uttaladt farväl till all lifvets glädje gifvit sitt tvungna samtycke, frampressadt under hot af egeonyttiga fränder eller tillockadt under den fram: stälda bilden af glänsande framtidsutsigter? Huru mången värnlös qvinna, som blott haft sitt hjerta att ställa fram till sk:dd mot sin lyckas bödlar, har icke sl:pas fram till altaret och blifvit ett offer för de ne srymma lag, som under slägtskapens, vänskapens och ver dsvishetens täckmantel mördar långsamt, men säkert, och gifver sår, som aldrig kunna helas. Om vi tunde rskna alla de tyst förblödande offren för denre barbariska lagstiftning, om vi kunde Höra deras qväfda uckar och känna slagen af deras krossade hjertan, bvilken bild af menskligt elände skulle möta oss! Och tillika — hvilken bild af mensklig dårskap! Vi hafva sedan gamla tider en lag om yttre qvinnofrid Man har med rätta rest en ärestod åt denna la ens -tiftare. Men den, som kunde tillintetgöra det tyranni, som giftomannarätten alsirar, och dermed bana väg för inre qvinnofrid, vore han väl värd en mindre åra? Nej — så mycket större, som det är större att lossa på de band, som qväfva den inre, sedliga frihe:en i dess utveckling, än at. blott skapa en yttre f-ihet, hvilken. väl lemnar kroppen skydd met yttre såld, men ställer själen under förmynderskap af snikenheten, fördomarne och alla den menskliga uselhetens lägsta beräkningar! Lagutskottet säger sig, genom att bibehålla lagstiftningen om giftomannarätten oförändrad, velat åt familjen bevara rättigheten att utöfva inflytande i de angelägenhet, som närmast rörer densamma. Det kan väl dock ej finnas någon, som denna sak rörer närmare än gvinnan sjelf, enär det är hon, som träder i äktenskap, icke slägten; och hennes framtida säl: och ve måtte väl böra tagas ickeblott lika mycxet, utan oändligt mera i be raktande, än de lamp: va egoistiska förmåner, som man kan tillskansa ig, eller de löjliga samhällsfördomar, som man kan upprättbålla, på bekostnad af hela hennes inre frid och lycka. Då giftomannarätten hu vulsskligen tillkommit, för att skapa och underhilia dåliga passicner, och långt mindre för att gifva den unga qvimsn goda råd och en vis ledning, hvilket dagliga erfarenheten visar, så borde åen väl upphöra, då dei verkligen är hög tid dertill, och den myndighet, man ou vill förläna qvinnan, annars blir blott en karrikatyr af frihet, föga afundsvärd och mera förolimpan32 än rättvis. Jag känner likväl fördomarnes och egennyttars makt, för väl, för att, genom en återremiss, kunna hoppas framgång åt min önskan. Ville -åndet deia och uttala min åsigt, vore det mig kärt. Sjelfvill jag åtminstone hafva nedlagt densamma i p-otokollet, såsom en reservation mot giftomannarat1ens qvarstående. För öfrigt ville Ödmann tillägga, att om man skulle antaga hr Adlercreutz reservation, så skulle Qqvinnan i fråga om myndigheten blifva ett offer för målsmärs makt och tvång, liksom. hon är det i fråga om giftermål.. Reservanten har talat om i affärslifvet vilselupna gvinnor; men denna hårda och oförtjenta insinvation emot qvinnokönet vore mycket mera påsin plats-emot riankönet; hvarföre här ej reservanten omnärnt i affärslifvet vilselupne män? I betraktande deraf att troligen intet skulle genom en återremiss vinnas för giftomannarättens upphäfvande, ville talaren bifalla betänkandet sådant det var. Nils Larsson, Mengel, Lundahl, Daniel Danielsson, Hultman, Westermark, Sköldberg, Erik Olsson från Nerike, Nils Olsson, Anders Jonsson, Anders Jansson och Olof Olofsson från Oleby i Wermland, Lärs Gustaf Andersson, David Andersson m. fl. förenade sig med Öamann. Lars Rasmusson ville gerna bifalla betänkandet, men hän hade helst önskat, att det i bondeståndet icke blifvit föredraget förr än man erfarit de öfriga ståndens beslut, emedan frågan är för vigtig att förfalla derigenöm att två stånd stanna emot två. Han skulle nemligen ha velat, att bondeståndet haft öppet för sig att, i fall två stånd antaga reservatioaen och blow ett utskottets förslag, äfven antaga reservationen, så att åtminstone hvad den innehåller måtte bli ständernss beslut. Då emellertid betänkandet nu var föredraget och uppskof ej kunde ske, så ville han att ståndet skulle bifalla utskottets förslag. Anders Eriksson från Elfsborgs län talade för bifall till utskottets förslag, såsom det rättvisaste, enklaste och bästa, då deremot hr Adlercreutz förslag skulle komma att föranleda kostnader, krångel och obehag för sådana qvinnor, som ville bli myndigs, men hade anhöriga, hvilka ville hålla dem i beoende. Lindby och Nils Persson från Kalmar län n. fl. instämde. -— Ola Månsson visade äfven att den gqvinna, som ville oli myndig, skulle ha svårigheter att få sin anmälan terom fram till domaren, om anhöriga satte sig deremot. Lekbergs beräkning, att två tredjedelar af a: ogifta qvinnorna skulle önska vira Omyndiga, kunde ban så mycket mindre gilla, som det högst sällsr händt att enkor anmält sig on att blifva satta under ! förmyndare. Talaren gillade Ödmanns yttrande äfver : fråga om giftom nrarätens olämplighet, ren an-! såg likväl det måhända vara rättast att i dessa re-:! ormer gå försigtigt tillväga, och då det förevarand: ! örslaget i allt fall innefattade ett stort steg framåt, ! SON DNE ROAT A EE RER olportörernas skrik, man blundar emellariåt, ör att undvika se huru eländet söker ådraga Hf ig barmhertighet. Man förvånag Zfuaer nar: I.