Aftonbladet – 28 september 1857, sida 3

ul. 0. ——— Bondeståndet. Qvinnans myndighet. Såsom i lördagsnumret omnämdes begärde förs Lekberg ordet. Han förklarade sig vara en varn vän åf qvinnans myndigblifvande vid 25 års ålder ven då han förmodade, att åtminstone två tredjede. tar af qvinnorna icke skulle vilja bli myndiga, si ansåg han sig böra föredraga den form för myndig: hetstillståndets inträdande, som hr Adlercreutz i sir reservation föreslagit, nemligen att väl alla ogifta qvinnor skulle hafva rätt att blifva myndiga vid 25 år, men att de icke komme i ulöfoing af denna räti förr än de anmält hos domstolen att de ville den begagna. Det skäl för qvinnans myndigblifvande utan alla formaliteter, som ofta anförts, nemligen att formaliteter blott föranleda onödiga kostnader och krångel, ansåg sigLekberg kunna vända just emot utskottets förslag, naturligtvis under förutsättning, att den öfvervägande delen af de ogifta qvinnorna skulle vilja förblifva under förmyndare. Han räknade nemligen sålunda: två tredjedelar af de Anyndigblifna ogiftå qvinnorna skulle hos domstol söka blifva återförsatta under förmynderskap, hvilket måste kosta mera, än om en tredjedel af de ogifta qvinnorna-anmäla, att de vilja vara myndiga. Vidare skulle, enligt hans tanke, svårighet uppstå att få förmyndare åt al:a de qvinnor, som komme att ansöka om att bli återförsatta i omyndighetstillstånd. Nils Svensson från Blekinge, Liss Lars Olsson, Gustaf Jonsson från Kalmar: län och Johan Johansson från Östergötland instämde, Anders Persson från Örebro län antog ett motsatt förhållande mot det Lekberg förntsatt, och förmodade att de qvinnar, som skulle. vilja återförsättas i omyndighetstillstånd, kunde utgöra blott några högst få procent. Omvägen med anmälan till domaren skulle i sådant fall endast föranleda en onödig beskattning genom kostnaderna för protokollsutdrag samt föranleda hinder och måhända lända derhön, att mången qvinna, som ville bli myndig, skulle få svårighet att kunna till domstolen få sin anmälan derom ingifsen, emedan hon vore beroende af anförvandter.. Talaren förordade. ett obetingadt bifall till utskottets förslag, och med honom instämde Hultman, Westermark, Efraim Larsson, Petter Carl Andersson, Nils Andersson Från Skåne, Per Benjaminsson, Sven Haraldsson m. fl. Ödmann: Jag har begärt ordet, icke för att mo:satta mig; ötan för att bifalla lagutskottets betönkande om ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig. Då den kongl. propositioren remitterades rån detta stånd, hördes blott en enda röst derom, att den borde bifallas. Jag bade hoppats, att samima eahällighet nu äfven skulle uttalas. Den kongl. propositionen hade uttryckt den allmänna opinionen i landet om denna fråga, den hade gifvit rättvisa åt en civilisationens fordran, som blifvit allt mera stark och påträngande ju mera sjelfva sakens rättvisa synts större och påtagligare, och hvars: röst således nume-a ej lärer kunna tillbakavisas. Jag tror mig derföre tryggt kunna förklara; att lika myeket som landets allmänna bifall beledsagade den kongl.; propositionen låndets. allmänna uppmärksamhet nu följer frågans afgörande hos rikets ständer. Att medgifva qvinnan den rättighet, som hittills varit henne beröfvad, år lika mycket en humanitetens gärd af rättvisa och aktning för hennes egenskaper, som det förestafvas af klokheten och en politisk omtanke om :ambällets sanna väl. -Det är. tillika en hyllningsgärd åt fribeten och ett erkänande ätt allt lossande sf Mmer och mindre slafviska band är samhället lika värdigt som det öfverensstämmer med dess eget vaälförståddå bästa, Man har, under åfvaktan på rikets tänders beslut, talat mycket derom, att qvinnens uppfostran icke skulle vara sådan; att hon skulle rätt örstå . att begagna sin nyförvärfvade frihet eller upna göra sig fördelaroe deraf till godo. Om så ir, på hvem äterfa ler skulden härför, — på qvinnap, mm hon möjligen skulle snafva vid de första stegen vå fribetens hittills obeträdda: väg, eller på sambölet, som. hittills hållit henne fänvgslad i ovärdiga vojor och icke tillåtit henne att få-del af en frihet, vartill oivilisationen och rättvisan för längesedan jort henne berättigad? Hariicke just etta tvång, om hittills förlamat hennes frihet att röra sig och erka i sämhället, baft detta ofördelaktiga inflytanje på hönres uppfostran, mot hvilket man pu riktar nera och mindre grundade anmärkningar? Är detta n obestridlig sanning, så måste det ock vara liks ant att bennes uppfostrån skall få en adnän, ec attre riktniog och bennes verksamhet framträda i n aönän dagar, då en doädel tvångslag icke längre ammar shennes andliga utveckling och bestämmer ennes verkningsåfer i det yttre lifvet. Att den rågavarande laget således skulle; såsom man vela: åstå, skapa sjelfsvåld och-alstra vådliga följder för vinnan och samhället, befarar jag alldeles ickej; ig byser tvärtom den öfvertygelsen, att denna lar