I PIE OG ACCIag, SIN MCRIUB, SSSCIN CA pFOLtCst NOD Jettmäktigt intresse, som visat. att. det vid de allra flesta tillfällen kan göra sig gällande, då det-vill anstränga sig att bestämma representationens besiut, samt förklarade sig instämma med Ödmann och rösta för afslag. Olaus Eriksson ansåg grundlagen icke innehålla någon bestämmelse för detta fall och ville derföre biJalla. Anders Persson från Skåne, Anders Nilsson från Halland, Johannes Larsson från Jönköpings län m. fl. instämde. t Sig Per Nilsson i Espö kunde icke godkänna-de motiver utskottet enfört, och i följd deraf icke heller det beslut, som blifvit tillstyrkt. Han ansåg ett sådant beslut stå i strid med grundlagarne och röstade derföre för ajslag. Anders Jansson från Wermland erinrade, att han i utskottet varit emot förslaget, och vitsordade Sahlströms uppgifter om brådskan derstädes. Bergström från Kopparbergs län: Ehuru man utaf grundlagen icke har någon bestämd ledning för tillityrkande af en sådan åtgärd, som den nu ifråga?arande, anser jag likväl det vära vår plikt att såsöm svenska folkets representanter vidtaga sådana åtgärder, som vi för fäderneslandet anse vara nyttigast. Man har sagt, att grundlagen är upphöjd öfver både konung och ständer, och att man derföre ej kan bifalla. Jag deremot anser att, då begge statsmakterna äro ense, något hinder för ett nyttigt beslut icke kan uppstå, ehuru grundlagen ej 2er i alla de särskilta fallen anvisniog dertill, och detta bevisas genom både Matts Perssons och Mengels mot hvarandra stridiga yttranden. Grundlagen Ar efter min tankö en -regel eller eh lag, som den ena statsmakten ej kan öfverskrida utan den andras medgifvande, och öm försök dertill a den ena göres, kan den då af den andra förmås att hålla sig izom grundlagens gränsor. Jag tillstyrker bifall till konstitutionsutskottets förslag rörande riksstyrelsen under konungens sjukdom. Linder, Johan Andersson från Dalarne, Sven Haraldssot, Bäckström och Glad instämde. Medin trodde, att man trädt grundlagarne för nära, om man fattatett sådant beslut, som det ifråga varande; utan att konungen derom inkommit med skrifvelse. Men då detta skett, och då han ansåg beslutet lända till rikets sannskyldiga nytta, så trodde han det icke vara orätt att icke så noga följa grundlagarne, hvarföre han röstade för bifall. Magnus Månsson, Cederskog, Lars Rasmusson, Måns Persson och Per Nilsson i Ablestad instämde. Tobias Lind kunde icke finna någon våda i beslutet, hvarföre han ville bifalla. Nis Hansson ansåg grundlagen såsom ett kontrakt mellan konung och ständer, så att båda kunna derom besluta, samt ville bifalla. Nils Svensson från Jönköpings län-ville bifalla, emedan kronprinsen är myndig vid 18-års ålder; han fann det nemligen högst orimligt, att en egendomsegare, som hade en myndig son och 20 drängar och ville sätta sig i ro, icke skulle få öfverlemna gården till. sonen, utan att de 20 drängarne skulle sätta sig deremot. : fö Lagergren ville förena sig med Ola Månssoh och ansåg det vara illa handladt att afslå betänkandet. Hyfu: skulle folket kunnå en gång mottaga kronprinsen såsom konung, om ständerna hade farhåga att göra: honom till-regent. Han ville bifalla. Nils Persson från Kalmar län instämde. Nils Svensson från Blekinge förklarade sig på Lagergrens. skäl vilja bifalla. Gustaf Johansson från Kronobergs läns: Det synes tydligt af regeringsformens 91 och 92 paragrafer att grundlagsstiftarne ha afsett det fall, då rikets ständer icke varit tillsammans, och denna åsigt bestyrkes deraf, att samme lagstiftare hafva såväl 1812 som 1817 i dennå mening tolkat dessa grundlagsparagrafer och ingen klagan hördes då i landet deröfver. Men skulle nu vi tolka grundlagen annörlunda och afslå det af K. M:ts framstälda och af konstitutionsutskottet tillstyrkta förslag — hvad blefve följden deraf? Detta är ganska svårt att förutsäga. Men såvida K. M:ts sjukdom fortfar längre tid, hvilket man enligt läkares intyg har att befara, så blefve regerinzen nödsäkad att sammankalla rikets ständer 8 3 9 månader efter det innevarande riksdag vore slutad, för att då vidtaga den åtgärd, som nu är i fråga. Är det välbetänkt att tills! ynda landet denna kostnad ?Och;är det dessutom förenligt med landets fördel att låta rikets ständers besluts sanktionerande bero på ett tjugomannaråd, hvaraf hölften är norrmän, som icke äro ansvarige för sina tillgöranden? Vore H. K: H. kronprinsen ep 18 års yngling, då kunde man med skäl hysa betänkligheter; men nu, då vi hafva en tronföljare, som är kommen till mognare år och som vi hoppas till följd deraf inser och uppfattar vigten af det mn och ansvarsfulla regeringskallet, i hvars särskilta detaljer han redan varit i tillfälle att: förvärfva sig erfarenhet och kännedom, samt då jag är fullkomligt öfvertygad om att konstitutionsutskottets förslag är. förenligt med landets sanskyldiga nytta, så tvekar jag ingalunda att med min röst tillstyrka bifall till detsamma. Gustaf Jonsson från Kalmar län tillkännagaf, att han ville bifalla. i Efraim Larsson yttrade sig likaledes för bifall. Lars Olsson från Dalarne röstade för bifall, embdan han trodde fäderneslandets sanna väl derigenom bäst bevaras. i Hedström: Jag får öppet-tillkännagifva, att jag icke har förmåga att bedöma huruvida: konstitutionsutskottets betänkande i denna fråga är grundlagsvidrigt gller icke, hvarföre jag icke heller kan inlåta mig i bedömande deraf. Men dåvjnu inträffat ett särskildt förhållande, hvarom grundlagen, efter mitt förmenande, ingenting stadgar, nemligen att konungens sjukdom fortfarit och ännu fortfar, under en tid då ständerna äro församladej oeh då konungen franistält till de församlade ständerna proposition om fattände af bbslut af regeringens: förande under dess iråkade sjukdom, så anser jag, det könstitutionsutskottet handlåt klokt och till faderneslandets nytta, då det tillstyrkt att regeringen -nnder konungens: sjukdöm må: förås af tronföljaren, hvilken dertill tor:e vara både mogen ocH skicklig; och då jag alltid erfarit, att de enklaste styrelserärö desbästasrså kan jag för min delej dräga i betäfkande att ibifalla den kungliga propositionen, och det så .mycket heldre, som regeripgens förande blifvit uppdraget åt den person, som är berättigad att uppstigå på tronen; om konungen i närvarande ögonblick:skulle .med döden afgå. H Sven Ersson från Dalarae, Wassmuth, Gustaf Lars: son från Stockholms lån m. fl. instämde. i Jan Persson från Upsala hade röstat för bifall i tilskottet och trodde det lända till landet; sannskyldiga nytta. t : 3 Under diskassionep hade för öfrigt Ola Månssob, Ödmann, Sshiström och Jonas Andersson ånyo uppträdt (1 för att replikera hvarandra. tolv Talmannen förklarade. derpå, att då fråga uppstått Dn om srunålsgsenligheten af det ifrågavarande besla-d ms så SR Flag er skäl, på hvilka hen n on sig oförhindrad att framställa itioneh. le dad anförde: Y propositionen Då K. M:t och rikets ständer den 6 Juni 1809-ti faststälde nuvarande regeringsform, och uti 39 och.lsi 40 paragraferna bestämde, att under konungs sjukdom skulle riket styras af statsrådet, voro Svergem och Norge ännu icke förenade. st Men när Sverge och Norge förenades, voro icke så mera. 39 och 40 paragraferna regeringsformen tillämpliga; ,utan uppgjordes då. Sverges:och Norges riksakt, vid riksdagen i Stockholm den 6 Augusti och vid Norges. storthing den. 31 Juli 1815, dervid riksaktens 7 5 bestämdes, huru de förenade fikenaskulle styras, under. en konuogsioträffade sjäkdöm, nämligen af 10 svenskaoch 10 nörskastatssåledes 10 norska statsråder utan ansvarighet råd; een hat 0 att gt, frn SA Ann TR än oe EA Ving rs ÅRE vv