Aftonbladet – 24 september 1857, sida 2

de gagna henne eller hon mig; men besynnerligt var det, att jag kände icke detsamma för henne som för den lilla granna fröken i vagnen, som aldrig skulle behöfva mig eller kännas vid mig; men så var jag heller icke då mer än 22 är, och detta var 10 år efter, och 10 år lägger ofta en bra tjock skörpa öfver hjertat, det har jag känt. Jag for och flackade åt många håll, och först 20 år derefter tänkte jag på att slå mig till ro; jag hade nu samlat rätt bra med pengar och köpte mig-derföre en vacker skuta och tänkte nu göra egna affärer; sedan jag blifvit stadig; men fan var med i spelet, och första resan jag gjorde blef fartyget vrak, sedan masten slagit benet af mig. Ingen käft ombord blef bergad mer än jag, som kom upp på ett skär och låg der och kraflade i två dygn, tills en seglare tog mig ombord. Det förargade mig mest att det skulle bända i en sådan vattenpöl som Kattegatt. .På det sättet kom jag bit till Stockholm -igen, utan en skilling, och fick af barmhertighet ligga På lasarettet, der de togo af benet och satte den här käppen i stället, Kapten på fartyget, som tagit mig ombord, hade gifvit mig några riksdaler, som snart voro slut; och sen så började jag ett sådant der lif, som bra många föra, hvilka icke hafva något egentligt hem, intet arbete och intet att äta, och likväl lefva de Gud vet hur... ty en behöfver bra litet för att uppehålla lifvet och bra mycket för att njuta. det. Det var vår, men ännu bra kallt. De me. sta nätterna tillbragte jag under en stor sten, eller klipphäl ute i stadshagen, om: herrn vet hvar den är — i sällskap med 3 eller A andra gökar, lika lyckliga som jag; deribland var också Hillström här, som nu ligger derborta och snarkar, han var då bara 7 år och följde med mor sin, ett nöt som söp och gick