Aftonbladet – 24 september 1857, sida 2

odt samvete genom tusen dagliga nålstygn ch karlarne åtminstone roten ofta med mycket lugn genom sin hårdhet och likgiltighet dens hjerta, hvars hela lif berodde af deras ömhet; men om de efter döden icke gåfve dem en ahederlig begrafning, så skulle det oroa dem i hela deras lif. Den flyktiga skizz af ett menniskolif, som jag nu hört, egde, med obetydliga. variationer, gina tusen motstycken inom vär stad, och det gor liga eländet — det mörkaste af allt i mitt tycke — den massa af vanvårdade barn, som antingen duka under eller växa till för att i sin ordning vandra samma mörka, tanklösa och sorgliga stråt, som deras föräldrar trampat, glömmande till och med den kraftigaste instinkt i naturen, känslan för sina barn, föll tungt öfver min själ, och jag frågade mig sjelf, helt nedstämd tillsinnes: äro väl mörkre 8 och ljusets, det godas och det ondas, plågans och nöjets proportioner en gång för alla gfna? och skall väl samhället altid komma att bestå af ett mörkt och grumligt djup och en grann glittrande och solbeglänst yta? Äro filantropernassträfvanden och drömmar blott en-utopi, och ryckas kanhända några af dem, rom Jogo i solskenet, i sarama stund ned i djupet för att intaga deras plats, som man räddat derur? Gubben fortfor ändtligen, sedan han stoppat de öfverblifna cigarrstumparne i kritpipan och tändt på: Jag for till sjös igen på sommaren, men först gick jag till barnhuset för att se min lilla flicka; hon hade fått en beskedlig amma, tycktes det, som tyckte om henne derför att kon var vacker; det gör mycket det, skall herrn tro, till ens framgång i verlden ifrån första början, och jag skref upp på en lapp hennes namn och numer, jag tänkte ändock att en tid torde komma, då jag kun