makt med mig, för lika barn leka bäst, säger ordspråket, och den förnäma damen tyckte jag ändå aldrig om i mitt hjerta, det tänkte jag der jag låg i sluttningen på gräset under träden, Landsvägen gick i krok nedanför och stupade sedan utför en mycket brant backe, der man höll på att laga vägen, som här var murad under ända ned till borggården. Bäst jag.der låg, hörde jag buller af vagnsbjul och tänkte att det var herrskapet som kom hem, ty.grefvinnang man: hade nyss förut skickat hem ett spann. holsteinska DBästar, som grefvinnan och baron nu voro ute och åkte med för första gången; just som jag tänkte det der, får jag se dem komma i full fart fram åt vägen; hästarne skenade och kusken gökte fåfängt att hålla dem, de hade hoppat öfver linorna och voro aldeles vilda. Gud vet hvad jag tänkte på, inte var det för grefvinnans skull, det vet jag, men det kom ett sådant mod på. mig, att jag i en blink hoppade öfver staketet, som skilde parken ifrån landsvägen, och kastade mig framför hästarne och fattade de främsta i tygeln, just som vagnen i krökningen af vägen slog emot staketet. Jag vet icke om de blefvo rädda för mig då jag så der kom nedhoppandes. på vägen, men de ryggade tillbaka och stannade några sekunder, så att kusken hann att få håll på dem, eller hur det gick, det mins jag icke så noga; jag vet blott att jag sjelf rycktes upp och kastades med fart åt sidan och föll med bufvudet emot de stora hvassa nyas sprängda stenar, som voro framförda till vägens Jlagning; jag miste både hörsel och syn dervid, och när jag vaknade, låg jag i min säng och Smeds-Oile, som kunde dra ut tänder och låta åder, och var liksom en slags doktor på godset, stod hos mig och hade skurit ett förb— hål i armen på mig.