— —tnnioen alla möjliga färger; det var en lukt om qvällarney så att man kunde bli yr i hufvudet, och midt derpå var ett vattensprång, som var 6 alnar högt; hvad det glittrade i solen och plaskade och sjöng, jag ser det så väl; och sedan, hvad de qvinnorna voro tokiga, hur Sofi friserade mitt hår och svepte in mig i en sidennattrock, och hur de: skrattade åt mix förlägenhet; och en gång hade. Sofi-klädt ut mig i en-riddardrägt; som väl begagnats vid någon maskerad; den var af siden och sarnimet och guldbroderier, och Marianne klappad händerna af förtjusning, då jag fördes in, Ack, jag mins det så väl, hur hon gång på gång sade, att jag var den skönaste mar hon någonsin sett. ; Min Gud, hvarföre har ödet gifvit Kristian Jarl, kammartjenaren, en sådan figur, ett så. dant ansigte? Ser du, Sofi, dessa bårlockar, svarta och mjuka som sammet, de skugga en panna, hvars like jag aldrig sett; och denna drägt, hur väl den passar honom, hur den visar dessa välformade ben, dessazaristokras tiska -händer, omgifna af spetsar, denna brutia ungdömliga kind, denna hals, hvad den är vacker emot tröjans sammet och den fina kragen. Min Gud! du sköne riddare, jag önskade att i denna stund, i motsats till Pygmalion, som gaf sin stenbild lif, gifva min lefvandebild förstening; du blef den väckraste bild man kunde se och skulle ieverdliga tider pryda galleriet der ute. Du kan endast jemföras med min stolta Jason.n Så der pratade Marianne och beskådade mig alldeles gom en docka. Och vet herrn, det föll mig redan då före, att hon icke i grunden tyckte mera om mig, än hon tyckte om sin häst eller sin favorithund. Ja, ja, det var en tid det; jag kan knappast tro nu att det verkligen varit sanning; men så tog det snart slut också,