Aftonbladet – 19 september 1857, sida 2

kars frusna barnet i gatbörnet, och jag påskyndade mina steg fullt besluten att föra hehne till sitt hem och derunder kanske skaffa mig sjelf ett äfventyr. Hon satt verkligen ännu qvar,men ljuset i iyktan var släckt och kon sjär troligen inde somnad, ty hon var nu.alldeles tyst. Emellertid kostade det mig mycken möda ait få henne ifrån det dyrbara bordet ock stofen, som. hön nödvändigt. ville att jag skulle gläpa med mig, och föret efter många upprepade försäkringar, att jag skulle taga hela ansvaret på mig inför den fruktade motfar ocher sätta honom sskernä, ifall han icke fann dem på sin plats, kunde jig förmå henne att följa mig. Vi vandrade nu åstad i smutsen och fam den tunga gamla paraplyn och korgen ännu mera fördröjde det arma barnets gång, hvars fötter; till hälften baraj voro stela af köld, så sökte jag öfvertala henne att lemna äfven detta. Men härtill kunde hon omöjligt förmås och först efter en fanska långsam vandring stannade vi i det djupa mörkret af en portging. 4 Vi hade gått Kåkbrinken uppför och vändt in på Prestgatan — denna smala, mörka och ständigt smutsiga gata, som med fullt skäl har ett så dåligt renomme,; att kansks icke en enda af Stockholms-eleganta damer någonsin satt sin föt på dess af-alla möjliga orenligheter, slippriga stenar. Det var just vid början af den backe, hvilken går ned till Österlånggatan, som min lilla följeslagerska stannade och steg upp för de tvenne ojemna stenarne, hvilka, kringfors sade af regnvatinet,. som medförde hela ränstenens förråd af afskräden, men som, hejdadt sitt lopp, samläts i en hög, utgjorde trappan till ett högt gammalt hus till höger, Här fans ingen port, utan. vi fördjupade oss obehindradt i en läng, smal och mörk gång;